Bild av Dan Schoening

The Legend of Zelda är en fantastisk serie. Väldigt få spelserier har klarat sig så väl under så många år. Medan andra serier som inledde sin karriär samma årtionde har dalat från sin forna storhet, lever The Legend of Zelda kvar som en av spelvärldens mastodonter. Spelerien har en väldigt hög lägsta nivå, men har även några av spelvärldens högsta krav att bära på axlarna av varje ny titel. The Legend of Zelda har några av spelvärldens mest kritiska fans, och det verkar som att varenda titel hatas av en stor mängd människor när den väl släpps.

Det hör liksom till att ett nytt Zelda-spel måste utstå massvis av kritik, för att några år senare erhålla någon sorts upprättelse. Jag tror den ritualen började med Majora’s Mask, och det tog definitivt fart med Wind Waker. Men vissa av de här titlarna har jag inte riktigt lyckats acceptera trots retroperspektiv. Så här är de fem sämsta Zelda-spelen, enligt mig.

Och med Zelda-spel menar jag fullvärdiga Zelda-spel som följer formulan, alltså inte spin-offs och oheliga styggelser. Spel som Link’s Crossbow Training eller Philips spel gills alltså inte.

5. The Legend of Zelda: Four Swords
Legend_of_Zelda_Four_Swords_Adventures_(NA)Nintendo anklagas ofta för att inte lansera tillräcklig många nya spelserier. Egentligen menar man ”inte lanserar tillräckligt många AAA-serier”, för om man ser till små produktioner är Nintendo ändå ganska flitiga på att satsa på helt nya titlar. Men även när en ny del av en gammal serie kommer ut brukar Nintendo ladda spelet med nya idéer, medan man fäster ett känt namn på produkten. Och vet ni vad, ibland känns det ganska omotiverat. Med tanke på hur Four Swords spelas, borde det kanske hetat något annat. För som det står nu blev jag bara besviken, eftersom jag förväntade mig ett Zelda. Det finns inte mycket Zelda att hämta här, och det kunde lika gärna fått bli något helt nytt. Ytterligare minuspoäng för hur svårt det var att få till att spela det med tre vänner. Var det någon alls som lyckades?

4. The Legend of Zelda: Oracle of Ages/Seasons
290753_1280Något av det viktigaste för mig är att jag etablerar en relation till spelet jag spelar. En personlig koppling. Något djupare än bara bra gameplay. En X-faktor som är svår att sätta fingret på. Det är därför jag är så kär i spel som Asura’s Wrath, Yoshi’s Island och Ilomilo. Det är även det enda som hindrar mig från att placera Majora’s Mask på den här listan. Jag har en personlig relation till dem, det kopplade på en annan nivå. Och sällan har den kopplingen varit så frånvarande som Oracle of Ages/Seasons. Snacka om identitetslösa spel. Problemlösningen är OK. Världskartan är OK. Storyn är OK. Presentationen är tekniskt sett OK. Men här finns ingen personlighet, ingen egen identitet. Det är bärbart Zelda efter A1-mallen. Inte ens de sämsta Zelda-spelen är så här tråkiga och intetsägande.

3. Zelda II: The Adventure of Link
Zelda_II_The_Adventure_of_Link_boxfrontDet finns nog två sorters läsare där ute, i grova drag. Den som tycker det är uselt att det här spelet är med på listan, och den som tycker det är uselt att det här spelet inte ligger på förstaplatsen. Jag har försökt ta hänsyn till varje spels tidsepok, även om Zelda-serien i all ärlighet känns ganska tidslös och dess äldre titlar fortfarande håller upp väldigt bra. Men även om jag ser på The Adventure of Link ur ett sent 80- tidigt 90-talsperspektiv kan jag inte acceptera spelet. The Adventure of Link släpptes här 1988. Bara tre år senare släpptes A Link to the Past. Men det i åtanke är det extremt svårt att se på Adventure of Link som något annat än ett vågat men misslyckat experiment. Världskartan är korkad. Byarna är korkade. Logiken är korkad. Och det alldeles för stora fokuset på taffliga strider framför problemlösning är otroligt korkad.

2. The Legend of Zelda: Spirit Tracks
1211008-europeanboxartworkDet var ungefär här jag gav upp. Det var ungefär här jag slutade hoppas på att vi någonsin skulle få se ett till bra bärbart Zelda-spel efter Link’s Awakening och Minish Cap. Jag hade förstås fel, då vi nyligen fick det fantastiska A Link Between Worlds. Men när jag satt och spelade Spirit Tracks kändes det ganska hopplöst, trots att jag på något vis lyckades övertala mig själv att jag typ kanske gillade det lite. Jag gjorde allt för att bortse från att det är Zelda, och bara se det som ett kontextlöst tv-spel. Och då var det ju rätt bra. Men sen mindes jag alltid att det hette Zelda, och vad det kunde varit. Vad det borde varit. Jag hade kunnat acceptera ett ”utforskande” som bokstavligt talat var on-rail, där Link aldrig får vandra fritt. Men när man dessutom gör det till ett jävla omständligt och skittråkigt Pacman-spel orkar jag inte längre. Det här spelet har seriens sämsta utforskande någonsin,

1. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass
phantom-hourglass-coverNär jag började skriva den här listan trodde jag Majora’s Mask skulle slåss mot Phantom Hourglass om förstaplaceringen. Båda spelen har liknande ”repetera samma sak om och om igen under tidspress” som drar ner mitt nöje av dem. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det jag faktiskt älskar med Majora’s Mask är så bra att spelet inte platsar på den här listan. Berättelsen, karaktärerna, estetiken, stämningen, och konceptet även om det är utfört på ett sätt som får mig att känna att jag tappar framgången jag gör. Majora’s Mask är min största besvikelse, men det är långt från sämst.

Nej, världens sämsta Zelda-spel måste vara Phantom Hourglass. Det är fullkomligt bortom mig hur det här spelet ens kan existera, och än mindre hur inte alla som spelat det blivit totalt frustrerade. Kortfattat besöker du Ocean King’s Temple efter varje boss, och försöker ta dig längre och längre in efter att du fått mer sand i ditt timglas. Sanden representerar hur mycket tid du har på dig i templet, och när tiden är slut är det kört. Jag hatar tidsbegränsning i spel. Speciellt när det bara är en klocka som tickar ner. Men vänta, det är inte allt! Inte nog med att det går på tid, och inte nog med att du måste ta dig igenom samma våningar om och om och om igen. Här finns dessutom vakter, som du måste smyga dig förbi. Oj, blev du upptäckt? Sorry, du kan inte slåss mot dem. De är oslagbara.

Så vi har repeterande, tidsbegränsning, stealth, och osårbara fiender.
Ett av dessa element hade förmodligen räckt för att förstöra spelet för mig.
Men när alla klumpas ihop i ett och samma spel får jag lust att slå på en höna tills hennes vänner kommer och avslutar mitt lidande.