Ett problem som jag ofta stöter på inom spelkritik är alla dessa fullkomligt homogena spelrecensionerna som i stort sett säger samma sak om spelet, och sedan delar ut samma betyg till det. Jag vet inte riktigt varför det är så för just spel, medan film och musik får mycket mer varierad kritik. Kanske är det för att spelsajter ofta har fler skribenter eftersom det kräver mer resurser för att spela och recensera ett 15 timmar långt spel, än det krävs för att se och recensera en 90 minuter lång film. Stora tidningar och diverse publikationer har ofta bara en eller två filmrecensenter, som associeras tätt med just den publikationen. En recensent som blir den tidningens röst. Exempel: Roger Ebert och Chicago Sun-Times. Ebert tar då på sig att se och recensera en oerhört stor del av alla filmer som släpps, oavsett genre och oavsett målgrupp, vilket resulterar i väldigt skiftande omdömen. Detsamma gäller alla andra filmrecensenter från andra publikationer, vilket resulterar i ett varierat urval av omdömen för varje film.

[quote-right:När recensionernas betyg går ända ner till 3/10 och ända upp till 10/10 kittlar det i magen av nyfikenhet]När det finns flertalet skribenter på en redaktion fördelas spelen lätt efter genre och målgrupp, till den som föredrar sagd genre eller tillhör sagd målgrupp. Och det finns fördelar med det. Om skribenten har breda referensramar när det kommer till en genre kommer hen kunna analysera och dissekera spelets styrkor och svagheter bättre. Har skribenten breda referensramar när det kommer till en viss serie kommer hen kunna sätta berättelsen i kontext, och även uppmärksamma subtila förändringar i spelmekanikens nyanser, exempelvis. Nackdelen är att om du är väldigt insatt i en genre eller spelserie, är det förmodligen på grund av att du verkligen uppskattar den genren eller spelserien. Så när flera redaktioner ger förstapersonsskjutaren ”War of Guns 7” till skribenter som älskar förstapersonsskjutare och alla tidigare ”War of Guns”-titlar, är det kanske inte så konstigt att recensionerna av ”War of Guns 7” blir ganska likriktade.

Det är av den här anledningen som jag verkligen gillar när ett spel får blandade recensioner. När recensionernas betyg går ända ner till 3/10 och ända upp till 10/10 kittlar det i magen av nyfikenhet. Mycket mer så än när alla recensioner ligger mellan 8/10 och 10/10. För det antyder spännande saker. Det antyder att spelet har tagit risker. Det antyder att man kanske inte riktigt visste vilken sorts spelare som skulle recensera det. Det antyder att spelet inte är en säker blaskig mellanmjölk som passar alla. Därför blev jag, helt ärligt, ännu mer sugen på att spela Transistor efter att recensionerna mer delade än jag förväntade mig. Det säger mig att jag kanske kommer få uppleva något kryddstarkt som kan väcka starka känslor och åsikter. Och att gilla något sånt är mycket mer tillfredsställande än att gilla något som spelar tryggt och säkert.