Krönika

Blandade betyg är spännande

Ett problem som jag ofta stöter på inom spelkritik är alla dessa fullkomligt homogena spelrecensionerna som i stort sett säger samma sak om spelet, och sedan delar ut samma betyg till det. Jag vet inte riktigt varför det är så för just spel, medan film och musik får mycket mer varierad kritik. Kanske är det för att spelsajter ofta har fler skribenter eftersom det kräver mer resurser för att spela och recensera ett 15 timmar långt spel, än det krävs för att se och recensera en 90 minuter lång film. Stora tidningar och diverse publikationer har ofta bara en eller två filmrecensenter, som associeras tätt med just den publikationen. En recensent som blir den tidningens röst. Exempel: Roger Ebert och Chicago Sun-Times. Ebert tar då på sig att se och recensera en oerhört stor del av alla filmer som släpps, oavsett genre och oavsett målgrupp, vilket resulterar i väldigt skiftande omdömen. Detsamma gäller alla andra filmrecensenter från andra publikationer, vilket resulterar i ett varierat urval av omdömen för varje film.

När recensionernas betyg går ända ner till 3/10 och ända upp till 10/10 kittlar det i magen av nyfikenhet
När det finns flertalet skribenter på en redaktion fördelas spelen lätt efter genre och målgrupp, till den som föredrar sagd genre eller tillhör sagd målgrupp. Och det finns fördelar med det. Om skribenten har breda referensramar när det kommer till en genre kommer hen kunna analysera och dissekera spelets styrkor och svagheter bättre. Har skribenten breda referensramar när det kommer till en viss serie kommer hen kunna sätta berättelsen i kontext, och även uppmärksamma subtila förändringar i spelmekanikens nyanser, exempelvis. Nackdelen är att om du är väldigt insatt i en genre eller spelserie, är det förmodligen på grund av att du verkligen uppskattar den genren eller spelserien. Så när flera redaktioner ger förstapersonsskjutaren ”War of Guns 7” till skribenter som älskar förstapersonsskjutare och alla tidigare ”War of Guns”-titlar, är det kanske inte så konstigt att recensionerna av ”War of Guns 7” blir ganska likriktade.

Det är av den här anledningen som jag verkligen gillar när ett spel får blandade recensioner. När recensionernas betyg går ända ner till 3/10 och ända upp till 10/10 kittlar det i magen av nyfikenhet. Mycket mer så än när alla recensioner ligger mellan 8/10 och 10/10. För det antyder spännande saker. Det antyder att spelet har tagit risker. Det antyder att man kanske inte riktigt visste vilken sorts spelare som skulle recensera det. Det antyder att spelet inte är en säker blaskig mellanmjölk som passar alla. Därför blev jag, helt ärligt, ännu mer sugen på att spela Transistor efter att recensionerna mer delade än jag förväntade mig. Det säger mig att jag kanske kommer få uppleva något kryddstarkt som kan väcka starka känslor och åsikter. Och att gilla något sånt är mycket mer tillfredsställande än att gilla något som spelar tryggt och säkert.

Kommentarer

  1. Raleishi skriver:

    Själv när jag kollade så tyckte jag att Transistor hade fått ganska likvärdigt betyg av all mellan 8 och 10.

    • Tommy Håkansson skriver:

      Transistor är det senaste exemplet, men inte det bästa. Det är mestadels positivt, men inte sådär entydigt som det lätt kan bli. Det har poppat upp fler positiva recensioner av spelet sedan jag skrev texten, och man kan ersätta det med exempelvis Remember Me i stället.

  2. Henrik Österdahl skriver:

    Cynisk som jag är, så har jag alltid antagit att den höga koncentrationen av intetsägande recensioner och 7+-betyg har sin grund i det (ohälsosamma?) intima förhållandet mellan speljournalister och spelutvecklare. Än mer så i Sverige, där det tycks som att alla känner alla.

    • Kim "Kimus" Söderström skriver:

      Du har en intressant poäng Tommy och jag har funderat över det också.
      Slutsatsen för mig har blivit att man förväntar sig att en god filmrecensent ska kunna skriva om vilken film som helst, men detsamma gäller inte en god spelrecensent.
      Anledningen är kanske den utbildning som förväntas att en filmkännare ska ha utöver ett mått av god professionalism och då funkar det förstås inte att ha en väldigt “smal” smak.

      En annan sak jag har tänkt på är: hur mycket tid behöver jag investera?
      Jag älskar film och jag älskar spel väldigt mycket.
      MEN, då jag kan tänka mig att se nästan vilken film som helst finns det väldigt många spel jag inte skulle ta i med tång – även om jag fick bra betalt för det.
      Kanske är det någonstans där som problemet ligger…

      Väldigt ofta kan man läsa filmrecensioner som går lite i den här stilen: “Nu tillhör jag kanske inte målgruppen för den här filmen, men gillade man den första filmen kommer man inte bli besviken på uppföljaren”.

      Jag skulle vilja se fler spel-recensioner där recensenten tvingats gå utanför sin komfortzon och genomlida något hen aldrig skulle ha spelat annars.
      Jag skulle också vilja se fler spelrecensenter göra ordentlig research på det de spelar för att höja nivån.
      När filmer recenseras talar man alltid om regissörer, skådisar, kul anekdoter, detaljer ur tidigare verk och så vidare.
      Varje god spelrecensent borde göra det också och inse vilken enorm skillnad det gör.
      Jag tror ni vet vad jag menar för ni har troligen alla läst en recension som har det där lilla extra så det faktiskt känns seriöst.

Skriv en kommentar