Fredagslistan

Topp 20 Mega Drive, plats 10-1

Här är fortsättningen på min lista. Missade ni läsa den första delen så hittar ni den via den här länken.

Där första delen av min lista inte behandlade endast solklara toppspel så börjar det stramas ordentligt här i den andra delen. Kom ihåg, jag kan ju inte lista spel jag aldrig spelat och det finns säkert fler bra spel som jag inte har en aning om ännu. Om du känner att några solklara alternativ saknas på min lista får ni gärna lämna en kommentar här nedan.

10. Revenge of Shinobi

shinobi

Under 80 och 90-talet var ninjor bland det coolaste som fanns. Det är det nog fortfarande, när jag tänker efter. Shinobi-serien spelade jag aldrig under min barndom – ninjor för mig då handlade mer om skateboards och pizzor. Men i efterhand kan jag enkelt se att jag gick miste om något riktigt vackert, inte minst om man ser till Revenge of Shinobi. För inte nog med vi har en ascool ninja med flera häftiga powerups och attacker. Dessutom erbjuds spelaren möta bossar likt Batman eller Godzilla, och när man klarat spelet finns det två olika slut, beroende på hur slutstriden går. Med tanke på att spelet släpptes 1989 så är det väldigt nyskapande och imponerande. En gång i tiden låg Sega i framkant.

9. The Adventures of Batman & Robin

batman

Och från ett tidigt Mega Drive-spel, till ett relativt sent. Jag hade verkligen ingen aning om The Adventures of Batman & Robins förträfflighet innan vi spelade det i Retroresan. Till skillnad från Konami-utvecklade SNES-spelet (som jag inte spelat) så är detta en shooter som utmanar min fingerfärdighet om och om igen. Spelet är relativt kort, men utmaningen så hög att det räcker och blir över. Och jag är inte den som behöver en hög utmaningskurva för att finna ett spel intressant. Faktum är att jag allt som oftast tappar intresset om ett spel är så svårt som The Adventures of Batman & Robin är. Men i detta fall ville jag stanna kvar – ett ypperligt bevis på spelets förträfflighet. Eller så hade det med den otroligt sköna elektropumpande musiken att göra. Eller det faktum att det är ett av de tekniskt snyggaste 16-bitars spel jag sett. Eller så var det kanske bara så enkelt att det är ett bra spel, helt enkelt.

8. Earthworm Jim

jim

Återigen ett spel som återfinns på flera format, men som jag upplevt på den svarta Sega-konsolen. Det kan hända att jag kört SNES-versionen någon gång i historien också, men minnena jag har är knutna till Mega Drive. Humor, riktig humor som får en att le och skratta är sällsynt i spel fortfarande idag. 1994 var det med undantag från äventyrsgenren på PC extremt ovanligt. Men Earthworm Jim fick mig att skratta och le flera gånger om. Bara hans uppsyn och lite bajsnödiga framtoning kittlar skrattnerven i mig. Och under dessa förhållanden så kan man enkelt bortse från att spelmekaniken inte alltid är den bästa, att kontrollen är sladdrig och fiendedesignen lite tafflig. Minnet jag väljer att bära med mig är ändå ett spel som fått mig le och skratta. Och det väger tyngre än vad man kan tro.

7. Gunstar Heroes

gunstar

Det finns något förbjudet over känslan man får av Gunstar Heroes. I Retroresan beskrev jag det som känslan av att panga glasrutor som liten slyngel . Varför det är så är svårt att sätta fingret på, men den kittlande känslan är det främsta minnet jag har från Gunstar Heroes. Även detta är ett spel som egentligen är för svårt och orättvist för min smak – trots obegränsat med continues – men Gunstar Heroes håller mig kvar genom andra kvalitéer. Bara det att det ändå finns lite djup i valet av vapen och powerups gör väldigt mycket. Eller att det erbjuds ett kooperativt läge (vilket förvisso var rätt vanligt inom genren) som gör pangandet minst dubbelt så kul. Hade jag känt till detta spel och vad det är kapabelt till när Nintendo och Segas ”16-bitars krig” pågick så hade jag övervägt att byta sida.

6. Elitserien 95

elitserien

Få saker har en sån speciell plats i mitt hjärta som den gamla skolans hockeyspel. Av alla de sportspel som släpptes under denna era är det nog hockeyspelen som står sig bäst, närmst utmanad av golf-spelen (Golf i tv-spelsform är förträffligt, tro mig). Och NHL 94 har en speciell plats i mitt hjärta i all sin enkelhet, men strået vassare i mina ögon var Segas exklusiva Elitserien-version, ett år senare. Det är svårt att förklara varför det är viktigt för oss intresserade att det är riktiga lag och spelarnamn – det bara är det. I grunden är det samma typ av snabba arkadhockey som i NHL-serien på 16 bitar, fast med andra namn, dräkter och lag. Min kusin Jonny ägde ett Mega Drive, med just detta spel. Och om minnet är med mig så pågick långa, invecklade och engagerade säsonger i Brynäs-tröjan innan en pixlig SM-buckla kunde lyftas. Ett fantastiskt spel från en fantastisk tid.

5. Quackshot

quackshot

Jag älskar verkligen Kalle Anka. Till skillnad från Disneys ansikte utåt, den fläckfria och redigt töntiga Musse Pigg , så är Kalle Anka en betydligt mer älskvärd karaktär i min bok. Mycket för att han gör misstag, är både girig och lat och så långt från felfri man kan komma, men ändå i slutändan, med ett gott hjärta. Detta gör det i sin tur att man kan relatera till honom. Tv-spel med honom i huvudrollen växer inte på träd, men i Quackshot är Kalle hjälten, och han hanterar huvudrollen på ett alldeles förträffligt sätt. Likt släktingen DuckTales på NES så reser man expedition-likt runt på olika platser i världen i jakt på skatter och rikedom. Och man lyckas verkligen förmedla känslan av att man är ute på ett äventyr, med väldigt varierade miljöer och uppdrag. Spelmekaniken är snortajt, presentationen underbar och allt sammanfattat så är Quackshot en riktigt fin retropärla som fortfarande skimrar bländande skarpt.

4. Rocket Knight Adventures

rka

Återigen så har vi här ett spel som skulle fått mig att vilja byta lag under 90-talet. Rocket Knights är ju hur coola som helst, fortfarande idag! Jakten på coolhet som Sega bedrev under 90-talet resulterade i väldigt mycket skräp och krystade maskotar. Men Sparkster är verkligen inte krystad – han är så cool som man kan bli, och det kan man säga om hans första spel också. Fartfyllt, svindlande, utmanande, vackert och rakt igenom underhållande. Många av bossfighterna är ikoniska och många gånger genom spelet ser man bevis på att det fanns resurser i ett Mega Drive som ett Super Nintendo inte kunde mäta sig med. Eller så var Konami experter på att krama ut de mest actionfyllda spelen ur 16-bitarsmaskinerna. Oavsett vad så är stridsyxan sedan länge begravd nu, och det finns ingen som helst anledning att inte spela Rocket Knight Adventures längre.

3. Soleil

soleil

Det är ingen hemlighet var Soleil (eller Crusader of Centy) hämtar sin inspiration. Referenserna och liknelserna från Zelda-serien syns överallt och inledningsvis känns spelet som en sämre kopia i alla avseenden. Men ju längre handlingen fortgår desto mer skalar Nexttech fram unika drag som ger spelet en egen unik identitet. Många av idéerna längre in i spelet känns faktiskt mycket mer innovativa än de man sett om och om igen i Zelda-serien. Förstå mig rätt, Soleil sorteras fortfarande som en sämre version av Zelda: A Link to the Past, men man bör inte avfärda spelet av den enkla anledningen. Det finns många timmars underhållning under huven, med många sekvenser som etsat sig kvar i mitt minne. Soleil får nöja sig med att vara näst-bäst inom genren, men med tanken på motståndet känns det ändå som en vinst.

2. Ristar

ristar

När mitt projekt Retroresan förvandlades till en podcast så var Ristar det första spelet vi skulle betrakta med nya ögon. Varken jag eller min då nye vapendragare Samson visste vad vi gav oss in i. Jag hade läst någon retrorecension om spelet och tyckte det såg intressant ut. Och intressant, det var det minst sagt. Jag har alltid tyckte det var lite synd, och rent av orättvist mot spelet, att vi tog just Ristar så tidigt i vår podcast, när vi inte ännu hittat ”vår groove”. För avsnittet i sig blev inget vidare, men spelet är verkligen bedårande. I min bok är det ett av de vackraste spelen i 16-bitar, både i ren grafisk prestanda men också i grafisk stil. Utöver det så är det utan tvekan det spel där man tar tillvara på Mega Drives ljudchipp på absolut bästa sätt. Musiken är fantastiskt komponerad och förs fram på ett sätt, med en teknik, som främste konkurrenten inte kunde matcha. I grunden finns dessutom ett riktigt stabilt plattformsspel med mycket nya idéer i spelmekaniken (fågelbanan är en av de bästa plattformsbanor jag någonsin spelat) och en riktig charmknutte till maskot. Alla borde göra minst en retroresa i sina liv. Jag föreslår att ni börjar med Ristar.

1. Sonic the Hedgehog 2

sonic2

Jag tycker nog inte Sonic som serie åldrats särskilt bra. Jag förstår att spelen var suveräna för sin tid, men idag känns formeln mellan hög hastighet och precisionshoppande lika dum som den låter. Undantaget är Sonic 2. Där fick man det att fungera, på något underligt, magiskt sätt. Sonic är här i toppform, och bandesignen är betydligt bättre än i sin föregångare och inte minst bättre än i Sonic 3, där bandesignen är främsta anledningen till att jag inte gillar spelet. Alls. Sonic 2 dock, har stått emot tidens tand och kan idag klassas som en av de bästa plattformsupplevelserna man någonsin kan ha. Någon sa någon gång att Sonic 2 är ett bättre spel än Super Mario World, och även om jag inte håller med så kan jag utan problem hålla med om att spelet besitter samma kaliber. Utan Sonic i allmänhet och Sonic 2 i synnerhet hade Sega aldrig lämnat det avtryck i spelhistorien som de nu gjorde. Och jag tror att det är på grund av just detta spel som vissa av oss fortsätter hoppas på nya Sonic-spel. Vi vet nämligen att ren och skär magi kan uppstå om formeln är den rätta. Det gäller bara att hitta den.

Att skriva denna lista var utmanande och tog mycket tid och energi, men det var också väldigt roligt. Så längre fram är jag villig att fortsätta skriva lite längre och större listor. Men vad ska jag skriva om? Vad vill ni se? Lämna en kommentar och berätta vad ni vill se!

Kommentarer

  1. Jonny skriver:

    Minnet är med dig!

    Dök upp ett fånigt öra-till-öra-flin efter en snabb youtube-sökning.
    http://www.youtube.com/watch?v=tfeE_2QQX2A
    Fantastiskt!

  2. Kimus skriver:

    Cool lista!
    Det var bara 3 spel av din Top 10-lista jag spelat.
    Av återstående är Gunstar Heroes ett av de där spelen jag troligen älskat, men aldrig fick chansen att avnjuta.
    Det får blir lite emulator någon helg för att råda bot på det när jag får tid. Finns en del spel på min retro-lista att ta mig an. =)

  3. gabbay skriver:

    Intressant lista men jag är förvånad att Batman kommer så långt ner på din lista när du hyllade det så pompöst i RR. Men aja du har ju fått tid och tänka på dina placeringar efter så här lång tid:). Xmen kom också förvånansvärt långt ner på listan. Att Sonic tillslut tar första platsen kan jag inte förstå då tidens tand har varit hård för just den spelserien.

  4. gabbay skriver:

    Ursäkta dubbelposten men Earthworm Jim är ju ett jävla skitspel som bara hade galenskapen att komma med!

    • Anders Brunlöf skriver:

      Batman: Kanske tog jag i extra hårt för att jag inte såg det komma. Visste inte alls hur spelet skulle vara, och det visade sig vara topp 10-bra.

      Sonic 2: Jag är noga med att poängtera att det är just Sonic 2, och inte något annat spel från serien som fortfarande håller. Jag tycker det är ett jättebra spel som håller fortfarande. De andra: inte så mycket.

      Earthworm Jim: Galenskap räcker rätt långt. Samt snygg grafik och nya idéer. Jag gillar spel som vågar/vågade bryta ny mark.

      • Gabbay skriver:

        Hehe en fråga bara skulle sonic 2 komma in på en top 10 lista på SNEsen rent hypotetiskt? Mitt svar är nien!

        • Alex skriver:

          “Super Mario World, och även om jag inte håller med så kan jag utan problem hålla med om att spelet besitter samma kaliber”

          låter som topp 10 hehehe

  5. Alex skriver:

    Inte helt oväntat om en följt retroresan så tog det sig mot slutet, där några av de där spelen som ingen köpte men som faktiskt håller bäst lyfts fram. Finns mycket av den varan på MD, främst inom arkadactionfåran men förstås med undantag som Monster World, Shining Force osv (se mitt förra inlägg), som breddar dess utbud.

    Kul att se NHL/Elitserien ’95 där, en lite underskattad årgång när en kollar seriens fansite men den del som jag satt mest med när det begav sig. Digitaliserad tribalism 😉

    Kontrollen må vara slarvig i EWJ, men ändå konsekvent på ett typiskt Virgin-vis så det växer likt mycket annat retro efter en genomspelning eller två. Fast då är å andra sidan skämten lite trötta. Idag spelar jag helst Mega CD-versionen om jag vill spela det.

    Är det något jag förvånas över att inte se så är det väl Contra, med tanke på att du har två run ‘n guns här varav det ena är brutalsvårt (Batman & Robin är svårare än Contra för mig). Om du kan komma över originalversionen från Japan så är den att föredra då du där tål tre träffar och spelet känns designat med det i åtanke. Mindre förvånande men nästan lika lätt att rekommendera är Alien Soldier, Treasures sista till MD:n.

    Överlag var det här trevlig läsning och jag är glad att slippa se Altered Beast, Desert Strike och Mortal Kombat på ännu en MD-lista.

    • Kim "Kimus" Söderström skriver:

      Altered Beast och Mortal Kombat tycker jag inte hör hemma på en MD-lista själv.
      Fast jag förstår inte vad du har emot Desert Strike.
      Väldigt bra spel. Fast visst, jag kan förstå att man har något emot spelet av mer politiska orsaker.

      • Alex skriver:

        Desert Strike är ganska begränsat sett till kontroll och taktisk variation, och det audiovisuella är lite grovhugget. Då föredrar jag det ganska lika Battletech till samma konsol. Handlingen tänkte jag var medvetet komisk, var inget jag störde mig på där utöver det trötta ont mot gott-tänket i många actionspel.

  6. Dann skriver:

    Kan inte fatta att alla säger Sonic 2 som det bästa sonic-spelet. Har du testat Sonic 3 and Knuckles? Alltså inte sonic 3 och inte sonic and knuckles utan Sonic 3 and Knuckles? När man satt ihop de båda kasseterna till ett ända stort spel? Man kunde göra likadant med 2an och Sonic and knuckles och då kunde man spela som knuckles genom hela sonic 2. Ifall du missat det så kan jag varmt rekommendera det! Annars, bra lista! 🙂

  7. RickieSix skriver:

    Mitt hjärtebarn Soleil, fint att se det NÄSTAN helt i topp!

Skriv en kommentar