I december fyller jag 30. Jag ser fram emot det, trots att det påstås vara åldern då man förväntas bli ”vuxen”. Vuxen, det lär jag nog aldrig bli. Men jag har nog ändå mognat lite på senare tid, särskilt när det kommer till mitt spelande. Med över ett kvarts sekel av tv- och datorspelande under bältet börjar jag känna mig rätt bekväm i vad jag gillar och inte gillar. Trodde jag i alla fall.

Jag vet inte om det är för att jag närmar mig 30-årsdagen med stormsteg, men på senare tid har jag helt och hållet omvärderat vad jag uppskattar i ett spel. Från att ha föredragit strömlinjeformade, lättfattade och förlåtande äventyr har jag mer och mer börjat snegla åt det svårtillgängliga, djupa och svåra. Det gick från Dark Souls, via Banished till Dark Souls 2. Spel med en tung mekanik bakom, där det finns komplicerade system, men där spelaren även lämnas åt att upptäcka det mesta själv.

I förra veckan fick jag äntligen lägga tassarna på det efterlängtade Transistor. Ni vet, Bastion-skaparna Supergiant games nya lir. Jag trodde att det skulle vara ett ganska rättfram actionspel med rollspelsinslag. Vad jag inte visste var att det hade en spelmekanik många gånger djupare än jag någonsin trott. Håll i dig nu.

Transistor

Transistor – more than meets the eye.

Huvudkaraktären Red har fyra slots att placera förmågor i. Alltså, fyra förmågor att använda åt gången. Men under spelets gång får hon många fler, troligen fyra gånger så många. Så varje förmåga som inte får plats i en slot kan placeras på en annan förmåga för att förändra den. Lägg till exempel en klustergranat som förstärkning till dash-förmågan och Red kommer att släppa bomber kring sig när hon spurtar omkring. Som om det inte vore nog att det går att förstärka en förmåga med upp till två andra, de som blir över går även att sätta som passiva förmågor som ger Red olika bonusar. Någon har säkert räknat på hur många olika kombinationer det går att få till, men jag väljer att tänka att det är oändligt många. Det finns ännu fler faktorer att räkna in som breddar detta ändå ganska lilla halvindiespel ännu mer.

För bara något år sedan hade jag stämt upp i klagosången, men nu blir jag istället nyfiken

Grejen med Transistor är att det inte förklarar hur det funkar särskilt ingående. Jag har sett klagomål på just det från flera håll. För bara något år sedan hade jag stämt upp i klagosången, men nu blir jag istället nyfiken. Det finns något eggande i att inte få veta allt om hur ett spel fungerar. Förr ville jag inte göra fel, aldrig slås på fingrarna för att jag inte var uppmärksam. Men idag vill jag ogärna bli skriven på näsan.

Naturligtvis finns det spel som är otydliga på ett dåligt sätt, och som dessutom inte har gameplay att backa upp sin vaghet. Lyckligtvis är Transistor inte ett sådant spel. Däremot är jag lite rädd för att spelets ovilja att skriva saker och ting på näsan på mig ska smitta av sig på själva berättelsen. Än så länge förstår jag väldigt lite av vad som händer, och jag hoppas innerligt att det inte håller i sig.

Jag har ännu bara skrapat på ytan av Transistor på grund av, ja, ni vet. Mario Kart 8. Men jag ser fram emot att gräva ner mig i det, och hoppas att det fortsätter att stilla min nyfunna hunger efter okända och djupa. Om du, liksom jag, har ändrat åsikt på senare tid vill jag jättegärna höra om det och vilket spel det var som fick dig att ändra dig.