Min relation till Segas succékonsol Mega Drive är speciell. Jag har aldrig ägt en själv, men spelade ändå ofantligt mycket hemma hos kompisar, kusiner och barn jag barnvaktade åt. Visst gick mitt Super Nintendo lite varmare, och visst är det fortfarande den konsolen jag väljer före någon annan på väg till en öde ö. Men Mega Drive har kommit krypande med åren, och visat upp sitt minst sagt unika bibliotek av titlar.

Jag antar att retrofebern sedan Retrospelsmässan sitter i fortfarande, för nu har jag bestämt mig för att lista mina 20 favoritspel från konsolen. Denna vecka får ni de tio första positionerna i min lista. Om ni sedan får vänta till nästa vecka, eller de nio veckor det egentligen är dags för mig att skriva en lista igen, det får vi diskutera fram bland kommentarerna.

Men nog om det, nu kör vi!

20. Michael Jackson’s Moonwalker

moonwalker

Nåväl, så här i början så kommer ju vissa titlar in, som kanske inte hade platsat på andra formats topplistor. Moonwalker är inte ett sånt bra spel alls. Men det är väldigt coolt, låter förbannat bra och inleder också väldigt bra. Under en tid då Michael Jackson var den coolaste, störste och bäste artisten som fanns så vägde det tungt att huvudrolla honom i ett tv-spel. Och Moonwalker kändes verkligen som ett Michael Jackson-spel, i all sin konstighet. Idag har den störste gått ur tiden, men hans musik kommer alltid leva kvar och då och då så föredrar jag faktiskt att lyssna till hans musik genom ett ljudchipp i Mega Drive.

19. Wonder Boy in Monster World

wonderboy

Wonder Boy lånade in väldigt många idéer från andra framgångsrika spelserier till den grad att det började kännas som meta-humor, men mixade in dem djupt ner i en spelmekanik som kändes solid och pålitlig. Lägg därtill en väldigt mysig presentation och ett ett för sin tid otroligt öppet upplägg och plötsligt börjar Wonder Boy 5(?) se ganska bra ut. Det håller inte hela vägen in i mål, men vägen dit är ändå värd att vandra.

18. Streets of Rage 2

sor2

Få Beat-em-ups har åldrats vidare bra. Turtles in Time, visst. Street Gangs, absolut. Streets of Rage 2? Kanske. Jag spelade aldrig föregångaren men blev tipsad att hoppa in i del två med detsamma. Och att hoppa in i en ny spelvärld med detsamma kan vara lite plågsamt, även om det bara är en värld där man slår, sparkar och kastar saker på varandra. Även om spelet i fråga håller väl så jämför jag det konstant med några av genrens giganter, och det når sällan upp till samma nivå. Musiken är därtill lika ikonisk som hemsökande, då den om och om igen maler sig in i ditt innersta medvetande och slår läger för resten av ditt liv. På gott och på ont.

17. Pulseman

pulseman

Med handen på hjärtat så såg det här spelet mer intressant ut än vad det faktiskt var när jag började spela det. Eller rättare sagt, det hade väldigt väldigt påtagliga brister som tar ner helhetsintrycket från ett på sina håll intressant spel. Jag förstår nog ändå vad Game Freak ville göra. Ta Sonic, blanda med Mega Man och pumpa in lite meta-passande elektronisk musik. Resultatet borde bli en succé. Men om man väntar i 15 år innan man släpper spelet utanför Japans gränser så kan man nog inte räkna med någon större internationell succé i alla fall. Men ett rätt schysst spel är det ändå  hela slutpartiet där man spelar en spelkaraktär inuti ett annat spel är lika fantastiskt som minnesvärt.

16. Aladdin

aladin

Vissa hävdar att det är Megadrive-versionen av 16 bitar-Aladdin som är den bästa. Jag håller inte med, inte alls. Men det är inte på något sätt ett dåligt spel. Det är ett spel som i mina ögon skulle stå betydligt högre i kurs om det inte vore för det fantastiska Super Nintendo-spelet. I denna version är Aladdin mer slagkraftig, actionbetonad och mer kapabel till våld. Och visst, jag kan också se hur det gör ett spel lite mer intressant. Men det är inte den Aladdin jag lärde känna i Disneys film. Om jag bara kan bortse från det dock, så återstår ett rätt bra spel med kvalitéer som med facit i hand saknas i SNES-versionen.

15. Vectorman

vectorman

Vad var egentligen Blast processing? Jag vägrar tro på tråkmånsarnas svar, och väljer istället att tro att det var en typ av magi som existerade under huven på Mega Drive. Vad den gjorde? Kanske möjliggjorde den Sonics hastighet? Eller Striders enorma svärd? Eller möjligen all denna läckerhet som är Vectorman? Det må vara mer teknikdemo än faktiskt spel, men flera år senare lyckas Vectorman ändå imponera på mig. Mjukt som silke och med otroligt snygga ljuseffekter. Spelupplägget känns också gediget, om än lite naket. Det är fortfarande kul att skjuta sönder saker, men det är presentationen som lämnar de mer bestående intrycken.

14. Toejam and Earl

toejamnearl

Härligt konstigt och charmigt flummigt. Fyra ord som summerar Toejam and Earl perfekt. Det här var ett spel som jag under tidiga 2009 spelade tillsammans med min vän Jonas för att sedan skriva om på Retroresan. Alltså på tiden där Retroresan fanns i bloggform, och inte som podcast. Vi hade båda en väldigt trevlig stund tillsammans med spelet och minns att vi faktiskt lyckades med bedriften att klara spelet, mycket tack vare Jonas trygga vägledande då jag vill minnas att han faktiskt hade spelat spelet tidigare. Summerat är Toejam and Earl ett väldigt speciellt spel som överlevt många vintrar med sina hyfsat unika idéer. Och sin fantastiska musik, förstås.

13. X-men 2: Clone Wars

xmen2

X-Men:s första försök på Mega Drive luktar inget vidare idag. På många sätt är det bajs. Riktigt illaluktande bajs som sitter kvar i väggarna hur mycket du än spolar och skurar. Men till uppföljaren tog man tillvara på de kvalitéer som ändå fanns i föregångaren, putsade och polerade andra detaljer. Och till X-Men 2 hade man lyckats knåpa fram ett riktigt gediget spel. Visst finns skavanker kvar här och där, men det förlåter man i samma stund som man får spela som Magneto efter att ha besegrat honom. Att spelet dessutom inleder med en bana innan titelskärmen, där snön verkligen är jättesnygg, förstärker mitt positiva omdöme ännu mer. Jag vet att alla inte gillar detta spel, men så har jag också utvecklats till en Magneto-fanatiker på senare år.

12. Micro Machines 2: Turbo Tournament ’96

micromachines2

Här och där på min topplista kommer ni hitta spel som även gick att hitta på andra format. Kanske till och med i bättre utförande än på Mega Drive. Men jag har endast spelat Micro Machines på ett Mega Drive, och har inget annat att gå på. Det jag dock vet är att detta spel angränsar till briljans med sitt enkla upplägg. Jag minns tydligt hur jag spelade oändliga mängder Micro Machines 2 medan jag barnvaktade våra grannars barn. Tillsammans spelade vi långt efter de egentligen skulle lagt sig, med en chipsig beanbag och flottiga kontroller. När det kommer till nostalgifyllda varma minnen knutet till en specifik konsol är det endast ett fåtal tillfällen som toppar våra sena nätter med deras Mega Drive.

11. Comix Zone

comixzone

Konceptuellt förtjänar verkligen Comix Zone att landa på topp 10. Eller om man för den delen ser till presentationen, som är bland de snyggaste som vi fick se i 16 bitar. Det är verkligen hårfint, och smått retsamt, men Comix Zone är ändå inte topp 10-bra. Väcker du mig på natten om några månader kanske det plötsligt har tagit sig förbi nummer 10, listor måste ändå kunna förändras allt eftersom livet tickar på. Men det jag idag minns från Comix Zone är en förbannat stilig och imponerande presentation, och ett intressant upplägg. Inte mycket mer än så dock, och yta och koncept räcker inte för denna gång.

Hur ser era listor ut? Hur kommer resterande del av min lista se ut? Vilka minnen har du själv från konsolen? Och framförallt: när vill du se den andra delen av listan? Nästa vecka, eller om nio veckor?