Till en början ville jag döpa den här texten till “Allting Borderlands borde ha varit”. För jag ville verkligen gilla Borderlands eftersom konceptet FPS + actionrollspel gör mig lite varmare än vanligt innanför tröjan. Titeln kändes dock lite elak eftersom jag ändå vet att Borderlands är bra, trots att jag har svårt för humorn, den grafiska stilen och hela sammansättningen av stilar. Så med denna besvikelse bakom mig hoppades jag försiktigt på Destiny redan efter förra E3. Hoppades att jag skulle kunna få en gedigen science fiction värld från erfarna utvecklare värda att sätta tänderna i en så lovande kombination av genrer. Så hur långt går den öppna alphan på PS4 när det kommer till löften?

Där Borderlands är skojfriskt och käckt är Destiny bara allvarligt. I början av alphan dumpas jag ner på ett krigshärjat jorden, närmare bestämt i “Old Russia”. Alla byggnader är ruiner eller improviserade baracker och skjul för att skydda från vädrets makter. Bland dessa och bland flygplansvrak och stenrösen patrullerar utomjordiska soldater. I ruinerna, bland löshängande kablar, fuktskador, krossat glas och mörker ruvar ännu värre motståndare. Allvaret märks inte bara i själva sammanhanget, utan i den krispiga och kyliga next-gen grafiken. En ganska tung känsla av att befinna sig i en bister situation kommer ur skärmen på flera sätt.

Där Borderlands blandar bensin, silvertejp och märkliga utomjordiska vapen går Destiny på en rak linje av väldesignad science fiction. Det känns vuxnare än Halo samtidigt som vissa element når samma sofistikerade designkänsla som Mass Effect. Dånet av mina höghastighetsvapen och det mjuka surret av min utrustning ger olika nivåer av inlevelse när jag utforskar f.d ryska källarutrymmen. Precis som grafiken så är ljuden redan i ett så tidigt skede väldigt tillfredsställande.

Det finns inget som sabbar open world så illa som dynamisk svårighetsgrad
Att sätta ett finger på alla de saker jag föredrar med Destiny är svårt. Det rör sig mellan allt från löjligt små detaljer i designen till den råa grafiska kraften i en PS4. Vissa saker kan till och med vara att det är en alpha snarare än ett färdigt spel. Jag behöver inte tas med någon dryg tutorial, utan blir nedsläppt i en ödemark med en waypoint att gå till. Fler spel borde börja så. Att jag på vägen till waypointen tittar ner i en källare och blir halshuggen av fiender jag inte kan skada hjälper det med. När spel har områden med statisk svårighetsgrad blir jag glad. Alltid. Det finns inget som sabbar open world så illa som dynamisk svårighetsgrad. Hur det blir med detta i den färdiga produkten återstår att se.

Om utvecklingen efter alphastadiet har samma kompromisslösa mod och attityd är jag nästan läskigt peppad. Det lovar innehåll istället för features och komplicerad spelstil utan att vara svårt. Även om det inte säger så mycket så kanske det säger allt: Jag har aldrig spelat en alpha som känns så komplett och beroendeframkallande.