Gästkrönika

Därför späker jag mig själv

Har du någon gång fått den där “känslan”. Känslan av att vilja bevisa något för någon. Trots att du egentligen inte tycker att det är speciellt roligt. Trots att det mest känns som en uppoffring. Men sen kommer den där lilla rösten fram. Den som sitter och hånskrattar åt dig i huvudet. Du kan inte! Mes! Det är när den där rösten skriker som många av oss gör saker som vi egentligen inte vill.

Vi tvingar oss själva att göra något vi inte vill på grund av ett grupptryck eller en önskan att bevisa något för någon annan
Egentligen är det ett ganska läskigt fenomen. Att vi tvingar oss själva att göra något vi inte vill på grund av ett grupptryck eller en önskan att bevisa något för någon annan. I de flesta fall skulle jag avråda till sådant beteende. Men jag måste också erkänna att den där rösten, den där utmaningen, faktiskt kan få dig att ändra uppfattning om något. Att upplevelsen du trodde att du skulle hata kan visa sig vara helt fantastisk.

När Dark Souls släpptes och alla spelintresserade vänner började prata om vilket fantastiskt spel det är var jag en av de som inte brydde mig alls. Jag hade inget som helst intresse av att ge mig på ett spel som var så uppenbart svårt. Så uppenbart oförlåtande. Ett spel som garanterat tagit död på ett oändligt antal handkontroller och tangentbord. Jag gillar spel som bjuder på en intressant berättelse, en njutbar upplevelse, en spelsession som gör att jag faktiskt tar mig ett steg framåt och inte två bakåt.

Jag gav till och med spelet en chans innan jag avfärdade helt. Tog mig igenom inledningen och smällde på Asylum Demon. Fortsatte vidare och dog, dog och dog. Visst kände jag mig ganska nöjd över att ha tagit mig förbi första tröskeln. Men ingenting i spelstilen lockade mig. Trial and error. Krav på att ständigt blockera för att överleva. Avsaknaden av att inte kunna köra button mash. Nej, Dark Souls var absolut ingenting för mig. Jag vill få spel avklarade. Inte lida när jag spelar.

Men så i påskas besökte jag och hela familjen en god vän i London. En kille som jag tidigare spelat World of Warcraft med. Han var helt fast i Dark Souls och jag spenderade en hel del av veckans kvällar med att se på när min man och han turades om att harva sig fram bland omöjliga fiender och bossar. Och i slutet av veckan sa jag de där förödande orden.

– Det är ju inte så att jag inte skulle klara av spelet. Det är bara det att det inte är min typ av spel.

Jodå. Det där skulle jag minsan få äta upp. För givetvis kan man inte säga en sådan sak utan att sedan bevisa det.

Så nu sitter jag här hemma och spelar spelet som jag lovat mig själva att aldrig spela.

Jag har tvingat mig igenom vidriga fiender. Stångats blodig mot spelmekaniken som inte passar mig det minsta. Svurit och förbannat. Grindat själar och förlorat dem igen. Stängt av i vredesmod. Snäst åt min man helt oprovoserat när jag fastnat i spelet. Förbannat mig själv och min irriterande förmåga att inte kunna hålla tyst.

 Jag insåg hur fantastiskt belönande spelet kan vara
Nu skulle det här ha kunnat vara en ganska dyster krönika. Men faktum är att det inte är det. För efter ett tag, när jag plötsligt lyckades döda den första bossen. Och sen den gigantiska draken. Då plötsligt insåg jag det som alla har försökt förklara för mig men som jag systematiskt ignorerat. Då insåg jag hur fantastiskt belönande spelet kan vara. Den där känslan när en fiende som är så svår att du vill slita ditt hår till slut dukar under. När du inser att du faktiskt klarar mycket mer än vad du ger dig själv credit för. Den känslan är vad Dark Souls handlar om. I alla fall för mig. Och även om jag lär fortsätta att svära, förbanna, slita mitt hår och slänga mina handkontroller så är det den där känslan som kommer att få mig att fortsätta kämpa. Och njuta av att späka mig själv. Ända tills jag kan skicka en bild på sluttexterna till min vän i England och säga… Jag sa ju att jag kunde!

Text av Emmy Zettergren

Emmy Zettergren Nordström är före detta speljournalist och spelnörd som sadlat om till nöjesspelande fotonörd. Njuter nu av att spela utan press och dokumenterar världen genom kameran på emmyzettergren.se.

Kommentarer

  1. Lasselelle skriver:

    Välkommen till ljuset. 😉

  2. Nakadai skriver:

    Som Epicnamebro, en känd youtubare inom Souls-communityt en gång sade: “Det är inte ett misslyckande att dö. Misslyckas gör du först när du ger upp.”

    Precis som du skriver så är spelen (Demon’s Souls, Dark Souls, Dark Souls 2) otroligt belönande, vilket är det främsta skälet till varför jag älskar dem. Det och ovannämnda princip, tillsammans med den otroligt fascinerande historia som finns bakom allt i de världar spelen tar plats i. När bosslåten upphör och texten “Victory Achieved” dyker upp sträcker man lite extra på sig.

    Prisa solen och lycka till!

  3. Kim "Kimus" Söderström skriver:

    Maximal igenkänningsfaktor när du skriver om varför du spelar spel och ändå ger Dark Souls en chans och sedan förkastar det. =)
    Darks Souls spelen borde egentligen vara något jag uppskattar.
    Som gammal gamer (38 år) är jag praktiskt taget uppfostrad med svåra och oförlåtande spel där kontrollen inte alltid var rättvis.
    Tiden då spel var realistiska om det gick att hoppa och ducka.
    Att nöta var en del av spelglädjen trots att belöningen ofta var mager.
    Faktum är att jag idag ofta blir provocerad för att spel inte är tillräckligt svåra och håller mig under armarna.
    Ändå har jag inte fallit för denna serie ännu.
    Kanske är jag lite mätt på fantasy då inte ens en säsongs tvångstittande av Game of Thrones övertygade mig om dess förträfflighet.

    FAAAAAST om jag klarar av att tvångsspela hela Gears of War-serien, Uncharted-serien och Max Payne 3 så borde det ju rent teoretiskt funka.
    Jag har lekt med tanken på att spela igenom Halo-serien, men någonstans där gick tydligen gränsen efter Max Payne 3.
    Behövde paus efter så många spel där man inte fick fick sikta med en mus.

    Du har sått ett frö Emmy.
    Vi får se om det blir något, men tack i alla fall. =)

Skriv en kommentar