För ett tag sedan dök det upp en sponsrad tweet i mitt flöde. Inget ovanligt, det hÀnder. Reklam frÄn ett företag eller ett annat som ignoreras ganska omgÄende. Men den hÀr gÄngen fastnade mina ögon. Reklamen var för ett mysigt litet mobilspel med gullig grafik som dessutom var helt gratis. What the jÀvlar tÀnkte jag och laddade hem Two Dots.

Om jag bara hade vetat vilken smÀrta det skulle orsaka mig.

Inte skitfullt alls.

Jag har spelat betydligt sÀmre spel Àn Two Dots. Spel som fÄtt mig att ifrÄgasÀtta inte bara utvecklarens kompetens utan rent av mÀnniskovÀrde, för att inte sÀga vÀrdet pÄ den kultur i vilken hen tillÄtits vÀxa upp till vuxen Älder och börja producera spel. Ett sÄdant spel Àr inte Two Dots. Det har sina kvaliteter, en gullig yta, smÄmysig musik och en pÄ pappret helt okej spelmekanik. Men jag hatar det.

Vi börjar med grunden: Two Dots Àr ett pusselspel som gÄr ut pÄ att dra linjer mellan tvÄ eller fler prickar i samma fÀrg för att fÄ dem att försvinna. PÄ varje bana har du ett begrÀnsat antal drag som du ska anvÀnda för att till exempel fÄ bort en viss mÀngd prickar i en viss fÀrg. Inget farligt dÀr. TyvÀrr Àr det dock sÄ att varje bana innehÄller en inte oansenlig mÀngd slump som gör att det ibland helt enkelt inte gÄr att klara. DÄ Àr det bara att starta om tills den fÀrgade prickarna hamnar pÄ ett sÀtt som gör banan möjlig att besegra. I sig Àr det inget enormt problem, men det för oss i rask takt till det som gör Two Dots sÄ otroligt, orimligt, enkelt att ogilla.

I spelet har du ett begrÀnsat antal liv. Misslyckas du och startar om fem gÄnger sÄ Àr liven slut och du kan inte spela mer. I alla fall inte förrÀn om tjugo minuter, dÄ ett liv har regenererats. Ett liv var tjugonde minut. Ja, om du inte pytsar in sju kronor och köper pÄ dig lite liv sÄ klart.

Klarar du fortfarande inte den dĂ€r svĂ„ra banan? Ta det lugnt, varje dag fĂ„r du en utmaning som ger dig tvĂ„ Supply Crates, ett hjĂ€lpmedel som du aktiverar i början av en bana och som pĂ„verkar banan för att göra den lĂ€ttare, pĂ„ ett slumpvis utvalt sĂ€tt. Och nĂ€r du fĂ„r slut pĂ„ Supply Crates sĂ„ kan du sĂ„ klart skaffa fler – bara pyttsa in sju smĂ„ kronor.

Fortfarande problem? Tar dina drag alltid slut precis innan du hinner fÄ bort de dÀr sista gula prickarna? Lugn, du kan alltid fÄ nÄgra extradrag för att ta dig den dÀr sista biten. Bara sju kronor.

Ni kanske börjar se ett mönster. Two Dots Àr ett mikrotransaktionshelvete klÀdd i gullig grafik. Tvi vale.

HjÀlp finnes (för den som betalar)!

ÄndĂ„ kan jag inte sluta spela. Eller, snarare, just dĂ€rför kan jag inte sluta. Jag spottar och jag svĂ€r och jag gör obscena gester, men jag fortsĂ€tter. Bara för att bevisa att jag kan fucking besegra jĂ€velskapet.

Du ska inte komma hÀr och sÀga att jag Àr för dÄlig för att klara dig utan att betala. Skitspel.

Jag har inget emot mikrotransaktioner i sig, men nÀr ett spel antyder att jag inte kan klara av det utan att betala mig ur det? DÄ brinner det till i skallen. Allra helst nÀr det kÀnns som att utvecklarna medvetet gjort nÄgot drygt och jÀvligt och ouppnÄeligt för att fÄ mig att pynta in. DÄ ska det besegras. De ska motbevisas.

SĂ„ fort nya liv ramlat in i Two Dots ger jag mig pĂ„’t igen. Ibland kan jag sitta i dagar med samma bana eftersom prickarna helt enkelt inte faller pĂ„ ett sĂ€tt som gör att jag kommer ens i nĂ€rheten av mĂ„let. Men jag ger inte upp.

Jag surar och jag hatar det. Och just dÀrför mÄste jag besegra det.