Gästkrönika

Ett stridsrop

Som 80-talist har jag rört mig inom spelvärlden i över två decennier. Sedan min första konsol har jag sett hur intresset vuxit från obskyritet i pojkrummet till legitim underhållning. Det är först på senare tid jag insett att jag haft en privilegierad killes perspektiv på utvecklingen. Tidigare reagerade jag knappt på kvinnliga spelkaraktärers överdrivna nakenhet eller felaktigt proportionella kroppar. Även om jag var medveten om debatterna kring branschens unkna kvinnosyn slog jag undan den påstådda misogyna jargongen med det klassiska uttrycket ”boys will be boys”.

Tidigare reagerade jag knappt på kvinnliga spelkaraktärers överdrivna nakenhet eller felaktigt proportionella kroppar

Vissa män ställs inför problem många tjejer tampas med först när de får en dotter. När vi fick vår första dotter började jag fundera över hur hon skulle växa upp. Jag vill inget hellre än att ge henne ett bra liv. Jag tog av mig den medfödda skygglappen – och möttes av en chockerande verklighet. Världen är full av fallgropar jag missat och just spelbranschen, som jag alltid hållit av, är full av dem. Så sent som förra året skedde det något som fick mig att reagera så pass starkt att jag ifrågasatte mitt intresse.

fenjima_smallUtmobbningen av en bloggerska på en av Sveriges största spelsajter fick mig på allvar att inse att jag, som man, inte har sett kvinnohatet för att jag aldrig utsatts för det. Ni som läst gästkrönikan av Fenjima här på Svampriket vet nog vad jag talar om. Hon skrev nämligen om alla hot och trakasserier hon fått utstå på Gamereactor. Jag följde henne där och måste erkänna att jag till en början funderade över om åtminstone den negativa inställningen kanske var befogad. Det hela spårade snabbt ur, och gav mig en enorm klump i magen när jag förstod hur det faktiskt låg till. Jag vill inte upprepa hela situationen, utan ber er istället att läsa Fenjimas text.

9779_667178319968305_929899366_nHennes situation var starten på vad som började bryta ned hela min bild av spelmediet. En värld jag tidigare känt mig bekväm i och som jag faktiskt sett som en plats där alla är välkomna. Gamerector-incidenten fick mig att ifrågasätta vilken krets jag egentligen rörde mig i och vilka värderingar som gömde sig i spelkulturen, inte minst hos mig själv. En vecka senare på vägen hem från jobbet lyssnade jag på P3-spel och Kerstin Alex krönika om hennes upplevelser, vilka problem hon fått tackla och den där känslan av att aldrig riktigt vara välkommen utan rent av hatad. Detta fick mig att undra: Är det verkligen så här det är att vara en spelande tjej?

Vi var nog många som blev extra varse om hur klimatet faktiskt är när spelutvecklaren Zoe Quinn fick en ”otrohetsaffär” offentliggjord av sin ex-pojkvän. Hon anklagades även för att ha legat sig till bättre kritikerbetyg, något som startat en lavin av händelser under beteckningarna Quinnspiracy och Gamergate. Cirkusen som följde har fått mig att förstå att det finns en stor ovilja till förändring inom spelmediet. Detta blev som en krigsförklaring mot de som vill se spel som mer än teknik, mot oss som så fint kallas PK-maffian.

En krigsförklaring mot de som vill se spel som mer än teknik

Incidenten har banat ut i attacker mot både kvinnor inom spelbranschen men även mot oss som skriver om den. Spelmediet har gått och blivit ett slagfält där i princip allt är tillåtet. Quinn blev en katalysator för att komma åt speljournalisterna och den så kallade PK-maffian. Kerstin Alex har smakat på både hot och trakasserier för att hon vågar kritisera kvinnosynen, Anita Sarkeesian mord- och bombhotas på grund av hennes Youtube-serie Tropes vs. Women in Video Games. Men Fenjima? Hennes enda brott är att hon rört sig på spelforum och bloggat om intressen som inte är stereotypt manliga.

Dessa fyra personer kommer från olika bakgrunder och har olika roller inom spelbranschen. Ändå har de fått utstå liknande typ av misogyn mobbning. Varför? Jo, för att de är kvinnor. Hade de varit män så hade de med största sannolikhet inte behövt utstå samma skit som de gör nu. Detta är bara några av en massiv mängd tjejer runt om i världen som har liknande historier att berätta, men som väljer att vara tysta. Kvinnliga spelare tvingas dölja sin könstillhörighet för att slippa trakasserier, och börjar de ta plats har de automatiskt en måltavla på ryggen. Hade jag utsatts för allt detta hade jag för länge sedan sagt ”Fuck this” och aldrig någonsin startat ett spel igen.

Hade jag utsatts för allt detta hade jag för länge sedan sagt ”Fuck this” och aldrig någonsin startat ett spel igen

Jag har aldrig sett mig själv som någon som går i frontlinjen. Men av olika anledningar är det ett ställe jag ibland ändå råkar befinna mig på. Skillnaden denna gång är att jag marscherat dit frivilligt i jämställdheten och humanismens namn. Jag vill ta tillbaka spelen till spelarna, ALLA spelare oavsett bakgrund. Så utvecklare, spelare och kritiker – accepterar ni verkligen att spelhobbyn styrs av översittare? Eller att branschen utifrån ses som en misogyn lekplats för pojkar? Jag är knappast ensam om att svara nej. Det är hög tid för den tysta majoriteten att kliva ut ur skuggan. Tillsammans kan vi överrösta den högljudda och hatiska minoriteten. När välkända manliga utvecklare som Phil Fish och Tim Schafer redan tagit ställning så är det dags att vi andra också gör det. Gör er röst hörd!

Text av Johan Lorentzon

mig Johan är en kampsportare och tv-spelare som spelat och slagits sen mitten av 80-talet. Dagens CoD-generation räknar honom antagligen till en stofil när han börjar prata om Super Mario och pixlar. Reflexerna må ha fått stryka på foten med åldern och även om han inte kan quickscopa och häckla sina motspelare i senaste Call of Duty så besitter han erfarenhet. Sedan sägs det väl att med ålder kommer visdom?

Kommentarer

  1. André skriver:

    Bra och intressant skrivit. Är väl i liknande läge som dig, gammal spelare som varit med sen NEStiden och oxå har en dotter som i framtiden säkerligen kommer att komma i kontakt med spel. Vad kan man göra då för att det ska bli ett bättre klimat? Ett sätt är ju att belysa det som du gör och få fler att få upp ögonen för hur det faktiskt ser ut. Fler Som sagt bra att du tar ställning och gör din röst hörd!

  2. Tuffa Killen skriver:

    Har inget särskilt att skriva, ville bara heja på och berätta att det var en bra text.

  3. T för #GamerGate skriver:

    Du borde nog ta och gräva dig ner i Gamergate innan du gör fler felbedömningar om hel affären kring det.

    Spelen tillhör spelarna redan idag, är krigen redan slut eller menar du som flera andra personer att alla spel ska göras på ett specifikt sätt som just riktar sig åt en viss grupp människor?

    För först då om något så har vi verkligen förlorat.

    Gamers är inte en grupp människor man kan slänga i en och samma låda, det ända vi har gemensamt är att vi gillar spel.

    • Anders Brunlöf skriver:

      Jag skulle nog, utan att blinka, hävda att A; nej, det behöver han inte alls göra. Totalt jävla oviktig foliehatts-“information” som bevisligen har ljugits ihop, från ett forum där svinighet och vidrighet har blivit en norm? Jag tror resten av världen klarar sig bra utan.

      Och B: Nej, vi behöver inte lyssna på dig heller. Och jag tänker föregå med gott exempel. Hej då.

  4. Johan lorentzon skriver:

    I bakvattnet av krönikan tar vi på Loading nu ställning till en öppen spelkultur där alla är välkomna genom #Allaspelar #EveryonePlays

    Ta ställning du också.

    http://loading.se/news.php?pub_id=32779

    • Christoffer skriver:

      Kan direkt säga att alla är inte välkommna på Loading. Rätt slutet forum där bara en handfull bestämmer om hur det ska vara och vilka som får ha åsikter.

Skriv en kommentar