För många månar sedan, kanske under gymnasieåren eller dylikt så satt jag och en av mina äldsta vänner Robin, och pratade strunt. Som man ju så ofta gör. I detta strunt spånades det fram ett koncept, en premiss och en handling som skulle kunna appliceras på såväl film som bok, serie eller spel. Den här idén har jag ofta tänkt tillbaka på, och bara det faktum att den inte knuffats undan av de tusen andra projekt och koncept som trängs i mitt huvud lovar att den här har något, något bestående.

Så nu när jag ska knåpa ihop en krönika, varför inte släppa den fri till allmänheten, om inget annat så för underhållnings skull? Med stor sannolikhet så kommer den aldrig få blomma ut i ett färdigt projekt, men en liten stund kan vi dela en fantasi.

Robins och min gamla idé behöver luftas, så jag frågade honom om han kunde ge mig sin tillåtelse att skriva om den, eftersom vi faktiskt hade delad vårdnad. Robin, fyra år in i läkarstudierna och en strängt upptagen ung man, tyckte att det kunde väl gå för sig och la till att han gärna ville läsa utkastet innan.

Sagt och gjort, så här kommer den, vår premiss:

”De odöda reser sig från sina gravar uppe i Norra Sverige och en konstellation mellan kloka gamla gubbar och gummor och ett nerbantat hemvärn måste uppstå för att värja undan dem.”

Vi tar en fördjupning i de olika aspekterna:

  • Norra Sverige, djupt in i skogarna, där vi inbillar oss att det fortfarande finns dansbanor och bingohallar, dit det går två bussar om dagen och där det anses helt socialt acceptabelt att inta sitt kaffe på fat på Ingrids Café & Konditori. Tänk ”Äppelkriget”, fast utan öppna vyer.
  • Odöda, lägg märke till att jag inte använde ordet ”zombies”, för det här är en fiende som inte är ute efter att äta din hjärna, det är din själ de vill konsumera.
  • ”Kloka gubbar och gummor” de säregna gamlingar som står i förbindelse med gamla Sveriges tomtar-och-troll-historik, de som kan ta fram guldklockan och använda som slagruta, som man ringer till när någon ligger och föder barn på köksgolvet och ambulansen inte kan ta sig fram i ett snöoväder och som vet var Näcken helst håller till.
  • Hemvärnet som går på knä och förlorat så gott som alla stöd, bestående till största del av bittra och brutna män och pojkar som fortfarande tror Ryssen kommer släppa lös helvetet över dem när de minst anar det. Så gott som all utrustning i deras lokaler är inkomplett och den som inte är det är trasig, rostig eller har smugits undan av giriga bybor.

Dessa två läger är lite lätt misstänksamma inför varandra, men vet innerst inne att de inte klarar sig utan den andra och att de båda vill samma saker. Speciellt när de odöda bökar sig fram genom ett bottenfruset landskap och snart står och klöser på din ytterdörr.

Spelaren antar rollen som en av de gamla, (spela som ”Signe med Stennäven” eller kanske ”Lill-Jocke”?) som ska alliera sig med hemvärnet, förse sig med utrustning och bege sig till en plats där de kan hålla de odöda stångna. På vägen måste du bland annat samla in alla bybor, undsätta ett ålderdomshem samt bryta dig in hos speceriaffären, eftersom föreståndaren där smusslat dit den enda fungerande kulsprutan, den jäveln. Med tiden bildas nya allianser, prästen och kantorn rår inte på de odöda, men mellanstadiets skyttelag visar sig vara en oväntad tillgång och vem hade väl kunnat tro att den sjåpiga människan som jobbar på bensinmacken var en sån överdängare på kartläsning?

Till din hjälp har du din egna kluriga vardagsmagi, du kan spå i allt från kaffesump till en rejäl spottloska, åkalla allsköns knytt ute i skogen och känna en odöds vittring i vinden på flera kilometers avstånd.

Byn ska forslas till en säker bas, och den ska ni hålla med alla tillgängliga medel när horderna av odöda kommer krälande i skydd av mörkret.

Vardagsrealism möter det övernaturliga, ni slår tillbaka mot det onda och onaturliga med hackor och dynamit fram till soluppgången, och sen äter ni en tallrik fil tillsammans.

Låter inte det här som ett tjusigt koncept så säg? Och även om jag inte blir nerringd av spelföretag eller överöst av manus så läste du ända hit. Ses vi någon dag så kan vi kanske prata om denna olycksaliga lilla by högt upp i Norden och spinna vidare på idén. Det hade vart fint.