Tidigare under året beslutade jag mig för att lista mina 20 favoritspel från Mega Drive. Och när nu den ursprungliga listan som skulle publicerats idag föll bort, tänkte jag att det vore ett bra tillfälle att fortsätta lista mina favoriter från en specifik konsol.

Denna gång kommer jag fokusera på konsolen som i många ögon ses som urmodern; Nintendo Entertainment System. Få konsoler har haft det inflytande som NES kan skryta med. Efter Atari-krashen låg spelindustrin i koma men NES gjorde hemkonsolen en naturlig del i varje nörds hem. Det var dessutom den första konsolen jag ägde, vilket skänker ytterligare nostalgiskt skimmer.

Likt tidigare delar jag upp listan i två delar, position 20-11 denna fredag och topp 10 nästa vecka. Mycket nöje!

20. Metal Gear

mg_titel mg_gp

Många långkörare till spelserier debuterade på NES, men även om det var där jag först kom i kontakt med Kojimas utflippade, ikoniska sätt att skapa spel på så var det egentligen inte där det började. Jämfört med det egentliga originalet på MSX så är NES-versionen stympad på både det ena och det andra sättet. Med det sagt så är det fortfarande ett häftigt spel på NES, ett spel som jag själv knappt vågade spela under mina första månader med min egen konsol eftersom det var så läskigt att bli upptäckt.

19. Nintendo World Cup

nwc_title nwc_gp

Det tog sin tid innan sportspelen fick det fotfäste (och totaldominans) som de har idag – men vissa menar att det var bättre förr. Jag står själv med foten i vardera läger, för även om jag årligen spelar ett nytt FIFA-spel så råder det brist på sportspel som lutar sig mer mot arkadrötterna. Nintendo World Cup var sannerligen ett sådant spel, och med det också ett bevis på att det åtminstone till viss del var bättre förut. Att lyckas med en bicicleta borde A: alltid vara otagbar för målvakten och B: inte vara svårare än att trycka på två knappar samtidigt.

18. Chip ’N Dale: Rescue Rangers

chipndale_title chipndale_gp

Capcom och Disney hade ett kärleksband som sträckte sig över generationer, och de letade sig inte sällan till Nintendos konsoler. Och Räddningspatrullen, som det hette på svensk tv, var ett riktigt bra program att bygga ett relativt simpelt plattformsspel kring. Lyft-och-kasta funktionen skulle visa sig vara en sådan enkel men väl fungerande mekanik att den fungerade genom ett helt spel. Kombinerat med en charmig bandesign och ett väldigt uppskattat kooperativt spelläge så är Chip ’N Dale ett exempel på att enkelhet och bra hantverk faktiskt kan gå hand i hand.

17. Street Gangs

streetgangs_title streetgangs_gp

Jag tyckte alltid det var så roligt att tacklas i Nintendo World Cup eftersom karaktärerna såg så roliga ut (samt att man inte blev straffad alls för det) men i Street Gangs fick jag ju banka, sparka och slå hur mycket jag ville på mina fiender. Men till skillnad från andra ”brawlers” från den tiden så var tonen aldrig superseriös eller allvarlig. Snarare det motsatta, med fantastiska dusch och restaurangscener. Även denna klassiker innehöll ko-op och jag har upp till dagens datum aldrig klarat av spelet på egen hand. Inte så mycket för att det är för svårt själv, utan snarare att det faktiskt är dubbelt så kul när man är dubbelt så många.

16. Duck Tales

ducktales_title ducktales_gp

När jag först skulle skriva detta stycke tänkte jag utmana mig själv med att inte nämna musiken från månen. Men vem försöker jag lura? Måntemat är fullkomligt fantastiskt och skulle denna lista endast handla om musik skulle placeringen vara betydligt bättre. Spelet i övrigt är en relativt simpel Capcom-plattformare. Joakims käpp var enkel att bemästra och ännu enklare att totaldominera med. Käppen är ett övermäktigt vapen och en gimmick på en och samma gång. Men nog fan var det fortfarande roligt att studsa omkring på den.

15. Super Mario Bros. 2

mario2_titel mario2_gp

Jag tror det är läge för spelvärlden att släppa påståendet att vår europeiska version av Super Mario Bros. 2 ”inte är det riktiga spelet”. Visst finns det sanning i utlåtandet, men på vilket sätt hamnar denna fakta på minuskontot? Super Mario Bros. 2 är ett förträffligt spel fullproppat med variation, hemligheter och spelglädje. Och med det också bättre än både Super Mario Bros. och dess japanska uppföljare, känt som ”The Lost Levels”. Dessa är förvisso mer tajta plattformspel rent mekaniskt men valfriheten och variationen i SMB 2 väger tyngre för mig. Sen finns det ju en tredje aktör inom kategorin som helt stjäl showen, men dit har vi inte kommit än.

14. Journey to Silius

journeytosilius_title journeytosilius_gp

Precis som i Duck Tales fall så är musiken det första som kommer på tal när Journey to Silius är ämnet. Och precis som i farbror Joakims fall så är det musiken som rättfärdigar Journey to Silius plats på listan. Men det finns såklart mer som gör detta spel bra. Ackompanjerat med den grymma musiken så finns det en grafisk presentation som jag upplever som rätt snygg, fortfarande idag. Framförallt så finns det en enhetlig ton i hur karaktärer och fiender rör sig och ser ut, vilket man inte kan säga om mycket från den här eran. Förutom det så är det dessutom en väldigt kapabel plattformsskjutare. Det skulle från början vara ett annat typ av spel, men jag tror ödet klev in och styrde det åt ett bättre håll denna gång.

13. Castlevania

castlevania_title castlevania_gp

Castlevania är troligen den mest erkända av serier som jag inte fullt ut kan se storheten i. Det kan höra ihop med att jag aldrig tyckt vampyrer, goth eller klassisk skräck varit särskilt spännande eller underhållande. Men Castlevania är trots min negativa inställning till miljö och handling en underhållande upplevelse för mig. För i grunden är det ett bra, utmanande, tight plattformsspel – som också kan vara oerhört frustrerande och alltid dansar på gränsen till orättvist. Men jag antar att det är ett faktum man bara får lära sig att leva med om man heter Simon Belmont.

12. Blue Shadow

blueshadow_title blueshadow_gp

Natsume är en utvecklare jag lärde mig älska tack vare Retroresan, och Blue Shadow var ett av de gamla spelen som betraktades med nya ögon. Det höll fortfarande väl ihop. Faktum är att det ganska ohotat knep förstaplatsen i vår Ninja-special. Likheterna med Tecmos Ninja Gaiden går inte att förbise, och vissa menar att Blue Shadow är den spirituella uppföljaren. Sen kan man ju ha sämre förebilder än Ninja Gaiden om man vill skapa tajt, häftig plattformsaction med Ninja-tema.

11. The Legend of Zelda

zelda_titel zelda_gp

Visst är det ett statement att placera ett av de mest klassiska äventyrsspelen utanför topp 10. Jag tänker inte ens hymla om det. Men jag har inte samma relation till denna NES-klassiker som resten av världen tycks ha. Ja, det är ett bra spel, och ja, det var oerhört nyskapande sett till hur tv-spel skapades på den tiden. Men idag är en annan tid. Zelda III: A Link to the Past står sig fortfarande bra mot tidens tand (det kommer det nog alltid göra) men originalet har bleknat. Fortfarande ett bra och underhållande spel, ja – men det finns tio andra som är bättre på konsolen.

Nästa fredag kommer uppföljningen. Hur tror ni min topp 10 ser ut? Hur ser era egna listor ut?