Krönika

Deus Ex Machina

Efter att ha spelat spel med öppna världar sedan Ultima Online har jag blivit ganska satt i mina kriterier för vad som gör ett spel bra. Ett med öppen värld det vill säga. Vi kan debattera utseende och världsbyggnad och allt från vapen till fordon till vilka sporter du kan utöva. Har spelet den här specifika förmågan jag straxt ska prata om faller allt annat åt sidan.

Deus Ex Machina är latin för “gud ur maskinen”. Det vet kanske många av er redan, men i sådana fall riktar sig följande stycke till dig som missat uttrycket. Frasen används ursprungligen för att beskriva när osannolika eller bekväma händelser dyker upp i fiktiva verk för att lösa en till synes omöjlig eller i alla fall skitjobbig situation. Om maskinen är verket i sig så syns plötsligt guden/författaren då det omöjliga händer och situationen eller intrigen reder ut sig. Begreppet är för tillfällena då illusionen bryts.

Sättet jag vill använda frasen är annorlunda, och på ett sätt raka motsatsen. Istället för att beskriva något som understryker att en författare finns så vill jag använda det för att benämna stunderna då inlevelsen är total och script, programmering och annat blir genomskinligt på en helt annan nivå. Stunder då illusionen är nästan fulländad.

För bara en stund sedan skulle jag i GTA V till PS4 gå och klippa mig. Jag säger något kaxigt till en snubbe utanför, går in och ska precis sätta mig i stolen när jag får ett slag i bakhuvudet. Tumult uppstår och efter att ha knockat två av fyra gangstersnubbar hamnar jag på akuten. Det är inget scriptat event, utan orsak + verkan + slump bjuder på oregisserat slagsmål. Eller som när jag ska smyga mig in i en utpost i Far Cry 4 för att plantera sprängmedel vid nyckelpukter, som del av min anfallsplan. Plötsligt kommer en tiger in och börjar äta militärerna samtidigt som några rebeller från The Golden Path kommer över krönet. Hux flux har jag sex personer mindre att slåss mot och ändrar min strategi och går till frontangrepp.

Detta är ett par ganska simpla exempel, men alla dessa slumpmässiga händelser utanför min kontroll kan ibland också resultera i sådan fullständig magi att jag känner mig viktlös i stolen. Spelet slutar ha ett statiskt manus och händelser uppstår som jag vill kunna återberätta eller dela med mig av. Det är som att gud tittar ut ur maskinen där det egentligen bara finns kretskort, ettor och nollor.

För mig är just Far Cry och GTA sådana spelserier som är allra bäst på den här sortens magi. Många öppna spelvärldar dras med känslan av att jag repeterar handlingar som utförts av hundra tusentals spelare. Ibland är spelens uppdrag linjära och menade att lösas på ett eller två sätt. Ibland är spelvärldens innevånare tomma skal av repeterande animationer och generiska beteenden. Livlöst, kullisliknande, programmerat, skrivet. Allt sådant som lägger en stor spotlight på spelet och säger “Hallå där! Jag är ett TV-spel!”.

Oförutsägbara, öppna och nästan riktiga världar är vad jag lever för

Gud ur maskinen är för mig när en polisbil kommer klotande ner för en kulle och mosar maskinen jag nyss köpte läsk ur. Gud ur maskinen är när jag i godan ro spatserar på en lerig väg och en jeep flyger ut från en bro en bit bort efter att en noshörning stångat den. Oförutsägbara, öppna och nästan riktiga världar är vad jag lever för. Där är vissa spel oändligt överlägsna andra som ändå ryms i samma genre. Eller vad säger ni?

Skriv en kommentar