Ibland är det svårt att skriva en lång, utförlig recension om varenda litet spel. Eller så är det bara förbannat tråkigt. Då använder vi oss av konceptet “Tre snabba” där vi snabbt och kort skriver av oss om våra intryck. Denna gång är det Anders, Niklas och Linus som har lite snabba åsikter att dela med sig av.

Super Stardust Ultra (PS4)

Föreställ er två stolar och en man. Mannen är jag, och jag sitter på båda stolarna samtidigt. Super Stardust Ultra är i essensen ett och samma spel som vi såg på Playstation 3 för åtta år sedan, det borde utan tvekan ges ut gratis till de som köpte spelet då (via cross-buy) och det hamnar i skuggan av Housemarques senare, bättre skapelser; Dead Nation och Resogun. Men. Jag vill fortfarande spela mer och mer och mer. Hela tiden, lite mer. Som spelare är jag knappast en highscore-surfare som dansar mig igenom den gamla skolans arkad-spel. Jag är tämligen dålig, och har fortfarande inte tagit mig förbi sista bossen i Resogun på Normal. Men jag vill, och jag försöker om och om igen, även i Super Stardust Ultra. Sett från ett utifrån-perspektiv måste det se ut som att den där mannen springer in i samma vägg om och om igen. Och det gör jag, men med ett stort leende på läpparna.

/ Anders Brunlöf

Trivial Pursuit Live (PS4)

Jag gillar quiz och frågesporter i alla dess former. Det har jag alltid gjort. Troligen eftersom det oftast går ganska bra för mig. Brädspelet Trivial Pursuit är kanske det mest klassiska av alla frågespel och att flytta runt på spelplanen och samla tårtbitar är ett spelupplägg alla kan ta till sig. Enda liknelserna mellan “afk”-versionen av TP och Trivial Pursuit Live är dock frågekategorierna och just tårtbitarna. Borta är spelplanen och det klassiska upplägget som istället ersatts med lösryckta tävlingsmoment som skulle kunna vara hämtade ur vilket frågespel som helst. Men där till exempel Buzz satsar på humor och charm i sin design är Trivial Pursuit Lives karaktärer så slätstrukna att man somnar. Ordet Live i spelets titel syftar till möjligheten att spela online. Dock tar det lika lång tid att hitta någon att spela med som det gör att köra en hel omgång lokalt, och när du väl hittar någon att ge på tafsen kan du ge dig den på att nätkoden är så trasig att matchen inte kan slutföras. Visst, det kan vara småkul att tävla mot polarna i soffan, men det finns ingenting i Trivial Pursuit Live som liknande spel, typ Buzz, inte gör bättre.

/ Niklas Sintorn

Polynoid (iOS)

Även om jag personligen mer och mer börjat förknippa mobilspelande med både unika och storslagna upplevelser i mindre format (Device 6, Monument Valley) så går det inte att komma ifrån att majoriteten av spelen på formatet fortfarande i samma linje som mobilspel gått sen Snake: snabba och enkla minispel (mer eller mindre). Polynoid faller definitivt i den senare kategorin. Ett superenkelt koncept som upprepas på gradvis svårare banor tills man dör och börjar om. Det här i sig är absolut inget dåligt, men kombinera det med en astråkig design och en spelmekanik (dra streck för att få en boll att studsa mot förstörbara block i mitten utan att nudda kanterna) som känns som att det möjligtvis hade varit lite halvfräckt när touchskärmar var nytt så tappar jag snabbt intresset. Konceptet är löjligt underutvecklat och känns möjligtvis som en beta till något som eventuellt kanske skulle ha kunnat bli bra med lite tid. Nu blir det en stor fet gäspning.

/ Linus Svensson