Att gilla spel är inte riktigt om att gilla film. Eller som att gilla musik eller böcker. Gillar du spel så gillar du allt som oftast verkligen spel. Du inte bara gillar spel, spel är en del av din identitet. Du är en Gamer. Visst kan du vara cineast eller bibliofil också, men det är inte riktigt samma sak. Och av den breda massan “filmtittare” är andelen cineaster mindre än andelen gamers bland spelarna.

 Ifall du gillar spel, då ska du gilla spel mest
Inget av det här nytt eller revolutionerande. Spel har en konsumentkultur kring sig som inte kan jämföras med andra medium. Och en del i det är att ifall du gillar spel, då ska du gilla spel mest. Men jag har kommit fram till att jag inte gör det. Jag gillar inte spel mest. Missförstå mig rätt, jag älskar spel och att spela. Det är inte för intet som jag har spenderat en långt ifrån oansenlig del av mitt liv med att skriva, spela in video och podda om mediet. Men det är inte den kulturform som står högst i kurs för mig.

Det känns lite skamligt att erkänna att jag gillar film mer än spel. Jag känner mig lite fejk. Fake geek guy. Hade jag varit kvinna hade jag antagligen strippats på all tänkbar credd, blivi utstött från riket och fått leva resten av mitt liv som en spelvärldens paria, stapplande från konvent till konvent endast iklädd en kappa av säckväv, i hopp om att någon ska släppa in mig. Fast nu är jag ju pöjk, så nu är det mest lite pinsamt.

Vilket är konstigt. Att uppskatta ett medium påverkar ju inte precis hur man känner för ett annat. Snarare brukar uppskattningen av ett medium blöda över i uppskattningen av andra, eftersom många komponenter är desamma. Men känslan är där oavsett: gillar man spel borde man gilla spel mest.

Kanske är det här bara något jag drömt ihop i mitt huvud. Kanske känner ingen annan såhär, alls. Jag vet inte. Vad tycker ni?