Ni har säkert sagt det många gånger själva. Man tittar på The Princess Bride och säger “Alltså, det hade vart så coolt med ett spel som var precis så här”. Man köper The Fifth Element på Blu-ray och tänker för själv “Varför finns det inget spel som känns som den här filmen?” Där har vi alla varit. Man vill inte ha en ren licenstolkning, man vill ha ett spel som KÄNNS som en viss film eller tv-serie.

Jag tröttnar aldrig på de här spekulationerna. “Varför inte ett spel som ser lika handgjort och mysigt ut som Per Åhlins filmer, kanske något för Ubisoft? Kan inte David Cage titta på Eternal Sunshine of the Spotless Mind och bli inspirerad? Åh, hade det inte varit helt underbart med ett first person-spel där man är typ Bröderna Marx och bara springer runt och gör anarki på hela stället, helt utan vapen? I svartvitt!”

Utan filmmediet inget spelmedie, och ingen blir gladare än jag när de två flörtar med varandra och hittar nya vägar och stilar. Denna fredagslista dedikerar jag tre filmstilar och genrer som jag skulle vilja interagera med via handkontroll.

Sextiotals sci-fi från Bioware

Ett Mass Effect fast som Barbarella, Logan’s Run och Flash Gordon
Innan Star Wars kom och sprängde hela jämrans planeten ur vattnet vad gäller rymdskildringar så såg framtidsvisionerna väldigt annorlunda ut på film och i TV. Sextiotalstappningarna på rymdåldern hade spridda influenser, där det hela ofta landade i ett pastellfärgat, dekadent romarrike med genomskinliga plastmöbler och en helvetes massa glitter. Och vaselin på linsen. Samt att alla himlar såg ut som en fluffig milkshake-lavalampa på uppåtdroger. Kort sagt så ser det helt fabulöst ut, och jag hade velat ha en episk rymdopera i tre delar i dessa miljöer med samma styltiga repliker, fast nu i dialogträd!

Striderna utspelar sig snarare på arenor än på valfri generisk forskarbas och självfallet medan en ondskefull kejsar/inna skrockar hånfullt från läktaren och smeker sin tama rymdödle-gepard. Men viktigast av allt i en sån skildring: den latent kåta stämningen. Dessa filmer dryper av ångande sex, men det är snarare en stämning och ett underliggande tema än något som explicit visas upp. Jag tror även den loja klippningen (fan tro’t om de kunde klippa actionfilmer vettigt på sextiotalet) och överflödet av slavar, kuddrum och trikåbrallor gjorde sitt. Hursomhelst, jag väntar tålmodigt!


Tonårsfilmer från åttiotalet av Telltale

Life is Strange hade genast blivit hundra gånger bättre om det gjorts av Telltale och haft mer kärleksångest och högre skurna jeans
Man kan beskylla åttiotalet för många gräsliga saker, såsom yuppies, materialism och tvivelaktiga baddräktsmodeller. Men inget annat decennium har gett oss så många fantastiska ungdomsfilmer. Roliga och kärleksfulla filmer om alla stora teman som ska betas av under tonåren, såsom vänskap, integritet, utanförskap, klasskillnader, familj och ganska ofta förälskelser och någon typ av bal. Det hade varit helt fantastiskt om det hade kommit spel som man kunde ty sig till på samma sätt som vi har tytt oss till dessa filmer, spel med handling och karaktärer man kan relatera till, med andra problem än att ha beviljats superkrafter eller att stå emot en invasion från alienszombienazister.

Upplägg och inspiration finns det ju gott om, man kan dra John Hughes-filmen rakt av och göra något som påminner om Pretty in Pink, The Breakfast Club, Ferris Bueller’s Day Off eller Sixteen Candles. Eller varför inte någon som inte är regisserade av John Hughes, men-typ-känns-som-om-de-är-det-ändå-fast-utan-Molly-Ringwald, som Say Anything, Footloose, The Sure Thing, Lucas, Can’t Buy Me Love eller Some Kind Of Wonderful (den sistnämnda med manus av John Hughes, ska nämnas för ordningen skull).

Vill man istället ha något mer äventyrligt och ösigt, då kan man snegla på The Lost Boys, Heathers, The Karate Kid eller varför inte The Goonies? Eller Back to the Future? Något som utspelar sig i ett annat årtionde men ändå känns så där underbart åttiotal så har vi Stand By Me här borta. Okej, du var ute efter något mer sextiotal istället för femtiotal, då har jag två ord till dig: DIRTY. DANCING.

För att citera filmen Easy A (som försökte men inte riktigt lyckades vara en lika ljuvlig tonårsfilm som en genomsnittlig åttiotalsfilm):
“Whatever happened to chivalry? Does it only exist in 80’s movies? I want John Cusack holding a boombox outside my window. I wanna ride off on a lawnmower with Patrick Dempsey. I want Jake from Sixteen Candles waiting outside the church for me. I want Judd Nelson thrusting his fist into the air because he knows he got me. Just once I want my life to be like an 80’s movie, preferably one with a really awesome musical number for no apparent reason.”

Wes Anderson tolkat av Simogo

Simogo förfinar peka-klickandet med design att dö för
Herr Anderson har under de snart tjugo aktiva åren som filmskapare kommit att uppfinna en helt egen genre på samma sätt som Woody Allen gjorde; en genre som bara de själva behärskar och som är fullständigt nyskapande. Många andra kan försöka sig på att lägga sig till med deras stil – och misslyckas – och det är inte alls ovanligt att det görs parodier på dem, men det förtar inte storheten av vad de åstadkommit. Ska man försöka sammanfatta Wes Andersons stil och hur ett spel som var som demi så fall skulle te sig så skulle följande saker medverka: Massvis med olika karaktärer, nonsens-dialog, livskriser, retrodoftande miljöer och nästan överjordiskt välgjord design. Precis som filmerna skulle spelet ha en sällsam stillhet över sig, symmetrin hade varit fulländad och självfallet hade det varit mycket The Kinks i soundtracket. Mysterium och problemlösning hade gjort sig bra i gameplay och jag hade gärna sett en förfining av LA Noir’s förhörs-mekanik.

Jag tror absolut att Simogo hade varit uppgiften mogen (även om de är mer dra-och-släpp än peka-klicka i nuläget) men jag tvivlar på att någon annan än Wes Anderson kan få den rätta känslan och stämningen, så det ultimata hade varit ett samarbete mellan de två. Kom ihåg var ni läste det först.

Den här listan hade kunnat bli åtminstone dubbelt så lång (Screwball-spel! Tremors-spel! Episodspel i Smala Sussie-Värmland!) men “lagoma korvar är bäst”.

Tack för titten!