Fredagslistan

Retroresans Topp 100, del 1

(Fan-art av BG)

Som de flesta av er vet så närmar sig Retroresan sig sitt slut. Om några veckor sänds det sista avsnittet och som en liten avhandling på vad vi gjort bestämde vi oss för att göra en sista lista, en gemensam topp 100, endast gällande retrospel.

I senaste avsnittet började vi avtäcka denna lista, genom att förtälja de 25 första positionerna. Men eftersom vi också har återkommande Söndagslistor här på Svampriket tänkte vi dessutom publicera listan här, uppdelad i fyra delar. Här har ni, helt sonika, de 25 första spelen.

100. Die Hard Trilogy (PS1)

Få dör så hårt som John McClane. Playstation-skivan som innehåller tre olika spel som berör de tre olika filmerna snurrade varmt hos oss båda och även om vi är väl medvetna om att det egentligen handlar om tre högst mediokra upplevelser med dagens mått så har vi alldeles för mycket kärlek i våra hjärtan för att inte ha med spelet på listan.

99. Street Gangs (NES)

BARF! Det är snudd på omöjligt att inte dra på smilbanden när man idag tänker tillbaka på de kommentarer som flödar genom Street Gangs, mer känt som River City Ransom utanför europa. Den främsta egenskap denna co-op klassiker har till sitt förfogande är utan tvekan det geniala i det simpla. Det finns bara två knappar, ändå känns det som du kan ta över världen. Eller åtminstone rädda din flickvän från skolans främsta mobbare. För oss räcker det.

98. Ignition (PC)

Samson kallar Ignition för en blandning mellan Mario Kart och Micro Machines. Och hur fel kan det då bli egentligen? Med en lika gastkramande som lekfull fartkänsla körde svenskutvecklade Ignition rakt in i våra hjärtan när det begav sig. Där har spelet stannat, för det är fortfarande ett av de roligaste racing-spelen man kan spela till PC. Alla borde köra järnet!

97. Blaster Master (NES)

Det var först när vi under hösten plockade upp Sunsofts bortglömda klassiker som vi förstod hur många ute i Sverige som har kära minnen från detta spel. Vi hade ju som bekant inga minnen, eftersom ingen av oss hade spelat det någon gång. Men såhär i efterhand är det inte vidare svårt att förstå grejen; Metroid-utforskande med en helt makalöst häftig pansarvagns-bil hybrid. Vi kände väl inte lika starkt för “den andra” delen av spelet, och bossarna kändes lite bleka, men det förblir ändå ett kärt minne, även för oss.

96. Blackhawk (SNES)

Om någon frågar framförallt Anders om bortglömda, missade SNES-pärlor är Blackhawk, även känt som Blackthorne, garanterat en av de ess han rycker fram ur ärmen. Innan de blev Blizzard hette den talangfulla studion Silicon & Synapse och de skapade faktiskt helt vanliga spel. Blackhawk är ett av dem, ett äventyrsspel i lågt tempo en med tung och tät atmosfär. Det är inte ett spel för alla, och det kommer ett annat spel senare i vår lista från samma utvecklare, men vi tyckte ändå att Blackhawk förtjänade sin plats på listan.

95. Earthworm Jim 2 (SNES)

Den galne masken Jims galenhet hörde hemma på 90-talet. Det är vktigt att klargöra, för många av de faktorer, en stor del av den humor som då kändes jätterätt känns idag gammal och förlegad. Men vissa saker har etsat sig kvar och spelet bär på många unika drag och bra variation mellan banorna, vilket också var den främsta anledningen till att del två tog sig till listan istället för första spelet. I grunden är det dock inte själva spelandet, som faktiskt är ganska mediokert, utan karaktären Jim som landar på vår lista.

94. Super Castlevania (SNES)

Hur två ganska nernördade småpojkar som Anders och Samson kunde missa Super Castlevania när det släpptes kan man fundera på länge. Svaret ligger troligtvis i snåla föräldrar och en veckopeng bortslösad på pizza. Men nu i efterhand gör det inte så mycket, vi blev flera år senare fortfarande imponerade av Super Castlevania. Vi minns förvisso alla dödstillfällen med en frustrationsblandad ångest, men vi minns också fantastisk musik, superläckra Mode 7-effekter och riktigt bra bosstrider. Det räcker långt, även om det inte placerar Super Castlevania som bäst från serien.

93. Soul Blade (PS1)

Medan Samson föredrar Virtua Fighters “Virtua-high” gameplay och Anders alltid längtar tillbaka till svettiga Tekken-matcher så enas de båda också om den förträfflighet som Soul Blade erbjöd. För tiden var det vansinnigt snyggt och det går att vila ögonen på spelet fortfarande idag, musiken är riktigt pampig och karaktärerna lika varierade som genomtänkta. Spelsystemet bjöd också på många unika inslag, även för oss och även om vi fortfarande föredrar att slåss med nävarna framför svärd så plockar vi gärna upp Soul Blade när tillfället finns. Ofta blir vi kvar och dreglar vid intro-filmen.

92. Magical Quest starring Mickey Mouse (SNES)

Capcom befäste sig själva som kungar under 8 bitars-generationen och fortsatte sedan att förnya, underhålla och imponera med spel som Street Fighter II och Mega Man X till 16-bitar. Men många verkar ha glömt bort alla andra fantastiska spel de skapade under denna tid. Magical Quest är definitivt ett av dem, som bjuder på äkta Capcom-magi med en råsnygg Musse Pigg i spetsen. Sen sitter det någonstans långt ner i ryggmärgen att ett spel där olika dräkter erbjuder olika egenskaper per automatik är asbra. Men det visste ni redan.

91. Little Nemo: The Dream Master (NES)

Ett av de tidigaste Retroresan-spelen på vår lista präglar fortfarande våra minnen med underhållande spelmekanik inlindat i en tokmysig presentation. På den här tiden var Capcom kungar och många av spelen ligger på en nästan kriminellt bra nivå även idag. Visst kan man gnälla på den ibland konstiga bandesignen, och variationen ebbade mot slutet ut. Men vi väljer att fokusera på de bra sakerna, och drömmer likt Nemo tillbaka till de fina stunderna.

90. Alundra (PS1)

Och apropå drömmar så är det lite av vad Alundra är bäst på. Tveklöst det mest önskade spelet genom Retroresans historia och vi förstod också varför när vi väl spelade det. På många sätt är Alundra en bättre version av de tidiga Zelda-spelen, inte bara för att man kan hoppa. Men bristerna började visa sig allt eftersom vi tog oss igenom äventyret, och i slutändan hade det svårt att leva upp till all lyssnar-uppbyggd hype. Vi ser det fortfarande som ett riktigt kompetent och bra spel, men med handen på hjärtat trodde vi att det skulle vara lite bättre.

89. X-Men 2: The Clone Wars (Sega Megadrive)

Eftersom detta är en gemensam lista kommer det komma stunder då er duo inte riktigt håller med varandra. Det här är en sådan position, för det är främst Anders som yrkat (väldigt hårt) om att få med X-Men 2 på listan. Detta för att det, enligt honom, är precis så bra som ett X-Men-spel på 16 bitar kan vara. Men egentligen vet vi att han endast är en fanboy, som höll på att kissa ner sig eftersom han utan att veta av det på förhand, fick spela som Magneto. Men det duger kanske som anledning det med.

88. Snake Rattle ´n Roll (NES)

En gång i tiden var Rare balla, häftiga och unika, precis som deras namn antyder. De gjorde en del skitspel också, men Snake Rattle ´n Roll är absolut inte ett av dem. Ett pusselspel i isometrisk vy, som inte är, men ändå känns väldigt mycket 3D. Krydda det med enormt svängiga NES-melodier i ren rockabilly-anda och vi är hemma. Dessutom var vattenbanorna fantastiskt underhållande. Ovanligt. Mycket ovanligt.

87. Wipeout 2097 (PS1)

Samson använder Wipeout 2097 som ett av de tydligaste exempel på att Sony förstod vad som var coolt och hippt på 90-talet. De visste att den generation som växte upp med spel som Mario och Mega Man nu var redo för något mer vuxet, något coolare. Och Wipeout var precis det. Men även om det första Wipeout var var stilbildande och hade samma fantastiska musik som serien blev känd för, var det Wipeout 2097 som man blev förälskad i. Där var nämligen själva spelandet också direkt njutbart och beroendeframkallande. Och soundtracket var otroligt nog ännu bättre.

86. Gran Turismo (PS1)

Nästan som en motpol från den förra positionen så handlar ändå Gran Turismo i grunden om samma sak. Att köra så fort som möjligt, och komma först i mål. Det vi minns mest är dock repriserna, som fick en hel spelintresserad värld att tappa hakorna. Det beroendeframkallande upplägget, att köra lopp för att vinna pengar som man köper snabbare bilar för att kunna köra fler lopp och vinna mer pengar, håller bevisligen fortfarande idag. Och det gör faktiskt spelet som helhet också. Även om det givetvis finns bättre, snyggare versioner så har det definitivt sin charm att återigen fräsa iväg i sin Dodge Viper.

85. Final Fantasy V (SNES)

Sagostund-spel kommer vi se en hel del av i denna lista och här har vi det allra första. Final Fantasy-serien bygger på två egentliga grundpelare; en intressant handling med älskvärda karaktärer och ett spelmekanik som låter spelaren glömma bort att hen slösar bort timmar i sitt spelande på att göra rätt så monotona sysslor. Final Fantasy V prickar in spelmekaniken i krysset och Anders ser fortfarande jobb-systemet som ett av de bästa någonsin. Tyvärr faller spelet lite på handlingen istället, som är på gränsen till löjligt standard-mässig och förutsägbar. Det fanns givetvis stora stunder, men de går att räkan på en hand och därför når inte Final Fantasy V längre upp än hit.

84. Adventures of Batman and Robin (Sega Megadrive)

Retroresan handlar i grunden om att hitta pärlor som vi missade under vår första svängom. Vi älskar att bli överrumplade, förvånade och överraskade av ett spels kvalité och ett av dem som verkligen tog oss med storm var Adventures of Batman and Robin till Megadrive. Anders erkände till och med, efter tre års klagande, att megadrivens ljudchipp ändå hade rätt så fantastiska melodier att komma med. Spelsystemet i Adventures of Batman and Robin överraskade på ett annat sätt, då det visade sig att det spelades mer som en shooter än den plattforms-action vi förväntat oss. Men det gjorde absolut ingenting, vi hade alldeles för kul med Batman för att bry oss. Och nej, ingen av oss spelade som Robin, alls.

83. Lion King (SNES)

Vem kunde tro att Westwood skulle kunna göra en sådan bra 16-bitars tolkning av Walt Disneys absolut främsta verk. Alla kanske inte håller med om att deras Lion King är så bra som Anders tycker, men det tänker inte han bry sig i just nu. Anders minns hur han blev tagen av den sprudlande spelvärlden, det varierade upplägget och den, även i midi-format, fantastiska musiken. Sen är det givetvis coolt att Simba under spelets gång växer upp och blir den “förlorade kungen”, precis som i filmen. Och Scar gör sig bra som slutboss.

82. Command & Conquer: Red Alert 2 (PC)

Samson gillar inte soldater, så det här mer av en Anders-position. Men det Samson inte förstår är att det knappast är soldaterna, eller ens kriget, som man spelar Red Alert 2 för. Visst är det kul att kriga med vanliga pansarvagnar och flygplan, men det är när man får bygga upp robot-bläckfiskar som konceptet helt säljs in. Det är hemskt sällan som Westwood tar något på fullaste allvar i Red Alert-serien, men ändå sitter jag (Anders) där under introt och får rysningar av den fantastiska “Hellmarsch II”, medan ryska fallskärmshoppare ockuperar New York. Samson vet inte vad han går miste om.

81. Tyrian (PC)

Västerlänskt bullethell. Med rollspelsinslag. Unikt var ordet. Men det som står ut mest är den förvånansvärt genomarbetade handlingen, där det allra mesta finns med i spelets lore. Det vackra utseendet håller fortfarande idag och framförallt Samson återvänder mer än gärna – inte minst på julafton då en överraskning väntar alla som vill spela.

80. Snatcher (Sega Mega CD)

Det är inte helt enkelt att få tag i en Sega CD, inte heller ett exemplar av Snatcher till samma maskin. Så Anders bestämde sig för att emulera spelet. Det var inte heller enkelt, i alla fall inte för Anders som bråkade med åbäket i flera timmar, innan han kunde börja spela ett av herr Kojimas mest bortglömda verk. Såhär i efterhand ångrar han dock inte en sekund av allt trubbel, för spelet i sig bjud upp i äkta Kojima-dans, med för tiden fantastiskt röstskådespel, underbar atmosfär och extra mycket ost. Överallt.

79. Syndicate (PC)

Vi fick celebert besök i den imaginära Retroresan-studion när vi skulle ta oss an PC-klassikern Syndicate. Mats Nylund kom in och gästade, och med detsamma blev Anders tyst. Inte för att Mats och Samson mobbade Anders (det tar vi en annan gång) utan för att Anders inte kunde förstå varför han hade så mycket gott att säga om ett spel som kändes så gammalt, föråldrat och förlegat. Det var först flera veckor senare som Anders förstod att det var en del av charmen, att Syndicate är ett sånt spel som känns gammalt, och vinner på det.

78. Super Mario Bros. 2 (Doki Doki Panic) (NES)

Oavsett vilket som är den riktiga uppföljaren till Mario-brödernas första äventyr så ställer vi oss nu upp på våra stolar och skriker, rörande överens om att den tvåa vi fick ta del av är ett underbart plattformsäventyr. Visst kändes det konstigt med att bokstavligen öppna dörren till Super Mario Bros. 2 och direkt falla neråt. Och något stämde inte när vi hoppade på våra fiender. Men ju längre vi spelade, desto mer upptäckte vi att vi befann oss i ett fantastiskt äventyr. Att allt bortförklaras med att vara en dröm ger vi blanka fan i, det är en dröm som vi gärna drömmer om och om igen.

77. Sega Rally (Arkad)

Urmodern när det kommer till arkad-racing, i alla fall för våran del. Visst fanns det spel där allt gick fortare och visst fanns det spel som kändes mer realistiska. Det fanns säkert också snyggare och tekniskt bättre spel. Men det sket vi i, för det var Sega Rally som var överlägset roligast. När man hittade flödet i sin körning sköljde ett välbehag över en som få spel kan uppnå, och körningen på de grusiga vägarna kändes som att surfa, supersnyggt. I slow-motion. Vi har letat med ljus och lykta efter ett modernare spel med en skönare känsla, men gott hem lottlösa. Och sedan knatat vidare till arkadhallen igen.

76. Metroid Fusion (Gameboy Advance)

Det kröp fram ganska tidigt under Anders och Samsons relation att de båda ansåg Metroid-serien som en av de bättre -spelserierna någonsin. Anders har under tre år tjatat om Super Metroids förträfflighet och Samson har försiktigt stämt in i körsången. Metroid Fusion är ett annat typ av spel. Det känns mer linjärt, har en annan atmosfär och utspelar sig långt från Zebes. Det når aldrig upp till SNES-klassikerns nivåer, men står ändå ut som ett riktigt bra spel med en speciell känsla över sig. Vi kommer dock återvända till Samus, för hennes kamp mot X-parasiten är långt från den enda av hennes strider som letat sig till vår lista.

Så. Nästa vecka presenteras 25, något bättre retrospel. På fredag i podcast-form och på söndag i list-form. Missa inte heller den tävling som vi har knutit till listan, där ni ska gissa våran topp 10. Mer om det senare.

Kommentarer

  1. Anton Albiin skriver:

    Det ska bli skoj att höra er diskutera den här listan! En hel del RR-spel verkar komma med! Lyckat! 🙂

  2. Jocke skriver:

    Blackthorne är bättre på PC. Jo, Blackthorn är den mycket coolare titeln. Blackhawk, vafan.

  3. Quid skriver:

    Det ska bli riktigt kul att se hela listan, så mycket minnen! 🙂

  4. Trazh skriver:

    Die Hard Trilogy var otippat. Ett av de där spelen jag känner ett hat till. Men annars ser det bra ut! Eran resa verkar ha gett resultat!

  5. BG skriver:

    Kul lista. Ska man anta att Rollergames skulle vara plats 101? 😉

  6. Alex skriver:

    Rätt bra lista så långt 🙂 (Förutom Lion King, usch för det).

    Alltså ska man vara petig så är inget spel innan Batsugun (som är en slags övergångstitel) bullet hell, då det snarare är en subgenre där fokus ligger helt på kulregn som täcker skärmen och navigerandet mellan de mönster som de skapar. Länk ovan.

Skriv en kommentar