Har du någon gång spelat ett spel är chansen överhängande att du upplevt grinding. Repitition av samma, monotona spelmoment om och om igen för att samla något eller gå upp i level. Kubba runt som en idiot i högt gräs för att utveckla din Ponyta till en Rapidash eller mörda råttor på löpande band för att utveckla din stridsförmåga (such realistic, wow). Det är en naturlig del i många typer av spel, och kanske framförallt då i rollspel.

Men, det är ju inte särskilt kul. Per definition är det repitition. Och repitition är sällan kul. Det är alltså ett stort, ofta centralt, spelmoment som är ganska tråkigt. Vilket känns kontraintuitivt då spel, som ni vet, ska vara kul.

Plocka bär, gräva efter fossil, fånga insekter. Varje dag. Som vilket arbete som helst
Vi sväljer med hull och hår att vi ska ta tvår lediga tid till att göra något som mer eller mindre är arbete. Och det stannar inte vid grinding. När Tommy berättade om sitt Animal Crossing-spelande, så kom det till en punkt när det bara handlade om att göra samma sysslor varje dag. Plocka bär, gräva efter fossil, fånga insekter. Varje dag. Som vilket arbete som helst (nåja).

Jag har funderat en del på vad det är som gör att spel får oss att göra tråkiga saker, helt frivilligt. På jobbet gör vi ju det inte om vi inte blir betalda. Kanske handlar det om grad av tråkighet, men jag vet inte riktigt. Jag har gjort en del riktigt jävla tråkiga saker i spel.

Svaret är väl belöningssystemen. Spelen använder enkla system för att lura oss till lycka. Samma system som får argsinta moraltanter att utropa att tv-spel minsann är precis lika illa som (om inte värre än!) heroin.

Jag vet inte riktigt vad mitt mål är med den här texten. Kritiserar jag? Är jag imponerad? Känner jag mig dum och behöver ventilera? Huvudsakligen är jag nog bara fascinerad. Fascinerad av vad spel gör med oss och vad de får oss att göra.

Nu ska gå och skriva en dystopisk scifi-roman om spel som förslavar mänskligheten.