Flera av er har säkert läst Sandras intryck av iOS-spelet Fallout Shelter. Det är, precis som Sandra säger, en riktig lyckoträff och lyckas vara både skamlös reklam och ett bra mobilspel på en och samma gång. Vad hon dock glömde att nämna är att Fallout Shelter även är en studie i misär och visar mänskligheten från dess allra sämsta sida.

Det börjar bra. Invånarna i mitt lilla skyddsrum har det mesta de behöver. Elektricitet, rent vatten att dricka, mat att äta och enstaka stunder av kuckilurande i sänghalmen. Alla verkar glada och vi gräver oss tillsammans djupare in i berget och expanderar med fler rum. Den första generationen barn födda under jord verkar trivas med tillvaron och än så länge är allt frid och fröjd.

Men föga förvånande börjar det knaka i fogarna i valv 12. Om det är klaustrofobin eller den oundvikliga känslan av att vi kommer vara fast under jord för all framtid. De enstaka invånare som vågar sig ut genom den tunga valvdörren återvänder snart och berättar om den karga vildmarkens hemskheter, något som inte direkt muntrar upp de andra. Sakta men säkert sjunker den generella stämningen i valvet.

Fallout Shelter är ett spel som kräver ständig uppmärksamhet för att allt inte ska gå käpprätt åt helvete. Som välordnad samhällsmedborgare med jobb, sambo och fritidsintressen är det av förklarliga skäl en omöjlighet. Den tredje dagen börjar det bli riktigt svårt att hålla mina små invånare nöjda och glada. Dag fyra har valvet fallit i en sällan skådad misär.

Mina arbetare är för dåliga för att producera de resurser som behövs för att upprätthålla en dräglig livssituation för de boende, och således både svälter och plågas av radioaktiv strålning. För att göra saken värre tär ständiga attacker från vildmarkens invånare på mina invånares psyken. Det, och att hela valvet svämmar över av radioaktiva kackerlackor, gör att golvet i varje rum till slut täcks av de nyligen avlidna invånarnas kroppar. Föga förvånande också något som leder till rätt dålig stämning.

Jag kan leva med allt det här. Dåligt med käk, radioaktivitet och insekter. Det är okej, liksom. Invånarna har det pissigt, men de lever i alla fall, trots mitt dåliga ledarskap. Jag tänker att jag fortfarande är herre över det här spelet. Men när jag under dag fem tänker att jag ska tussa ihop några par för att kunna utöka invånarantalet undrar jag varför inget händer. Inget flirtande, inget dansande, inget kuckilurande. Det är inte förrän efter ett tag som jag inser att de par jag tycker ska ligga med varandra har samma efternamn. De är varandras fäder, mödrar, söner och döttrar.

I den stunden inser jag att Fallout Shelter har gjort mig till ett monster.