Krönika

En hyllning eller ett hån?

Jag gör en krönika-i-repris: Häromdagen var jag på bio och såg något jag vill skriva om. Tyvärr var det inte något i själva filmen (Ant-Man, 3/5 svampar) som fastnade, eller publikens hype efter Star Wars-trailern som visades – nej, det var den hemska eftersmaken som hängde kvar efter trailern till filmen Pixels som snart ska rullas ut i svenska biografer. Jag hoppas att SF hyr ut skämskuddar till de som ska gå och se den här filmen.

För er som lyckats missa vad Pixels är för något så kan ni hitta en trailer här. TL;DW: Aliens tar sig till jorden för att ha ihjäl mänskligheten, och de gör det i form av klassiska 80-tals teve/arkadspel. Adam Sandler och Peter Dinklage är med i den. Chris Columbus regisserar. That’s all you need to know.

54d445ddc6a92_-_fellowkids-lyoktiMin tanke: Oavsett vad vi tycker är coolt är det alltid lika pinsamt när någon ska försöka låtsas förstå sig på det. Allt eftersom att spel blivit mer ”okejat” av de nu som tydligen måste ”okeja” vad folk får hålla på med utan att få en omedelbar utanförskapsstämpel är jag inte ett dugg förvånad över att en film som Pixels snart finns på en biograf lite för nära oss alla. Hyllning, parodi, hån – allt är som sig bör. Alla kulturer, subkulturer, ideologier och whatnot måste tåla ett mått av detta.

Men hela tanken med Pixels är att vara en hyllning till 80-talets spelkultur, tydligen. Men när jag satt där i biosalongen och tog in trailern kunde jag inte låta bli att fundera på om inte den här hyllningen av spelen snarare gränsar mot ett hån av spelarna. Det här med att hylla fenomen om man själv inte varit en del av kulturen måste vara bra klurigt. Förutom utmaningen med att vara relevant för publiken är ju själva innehållet helt avhängt på vad som faktiskt var ”grejen” för de som levde, andades, åt, sov kulturen.

wreckitralphJag vet inte om det är en news flash för Chris Columbus (jag har inte förlåtit dig för de första Harry Potter-filmerna), men det är få som tycker det känns kul att bli hånade, och när det är riktigt dåligt gjort finns det ingen sympati med det heller. Om det var en hyllning som eftersträvades borde Wreck-it-Ralph varit förebilden – en ruskigt underhållande film med alla de där bra referenserna och med fingret på (retro)spelkulturens puls.

Jag ser fram emot att någon gång i framtiden få se Hollywood behandla spelkulturen med ett större mått respekt och bjuda på en bra spelfilm (haha, pun) som väldigt gärna får parodiera på kulturen. Men snälla någon, se till att det inte blir en Pixels 2.

 

Kommentarer

  1. Lance McCloud skriver:

    Kan säga att jag har väldigt lite intresse för denna film. Jo, den handlar om TV-spel, något som ligger mej väldigt nära hjärtat. Retrospel dessutom… men det verkar inte alls som en film för mej. Jag har svårt för amerikansk humor och detta är inte min ide om hur man gör en bra homage. Känns som ytterligare ett typisk “men du gillar ju detta så det är klart att du är intresserad, även om vi har lagt ner minsta möjliga ansträngning” knep.

    Hörde på podcaster Match 3 (tack för tipset Nicklas!) att de nämnde några saker man skulle kunna ha som grund för en film om TV-spel, så som e-sport och lets play. Eller varför inte en indie spelutvecklare? Och jo, det lät faktiskt som en super intressant ide. Gör en film om några som är passionerade och faktiskt jobbar med spel i någon form. Är inte så svårt att lista ut en intressant konflikt, skriva bra karaktärer och samtidigt flörta publiken med pixelestetik och chipmusik. Men det är nog för mycket begärt eftersom detta skulle vara något udda och svårt för finansiärer att förstå sej på antar jag, när det inte är svårare än att du bara behöver en intressant och gripande berättelse och bra karaktärer för att göra en bra film och typ vad som helst.

    • Sandra Wärn skriver:

      Tänk om en sådan enkel sak som att någon i en film har e-sportande som hobby, och det inte görs till en grej av det? Tonåringen i filmen ska inte på hockeyträning utan träna med laget i LoL. Hade ju varit en toppenbra grej!

Skriv en kommentar