Jag gör en krönika-i-repris: Häromdagen var jag på bio och såg något jag vill skriva om. Tyvärr var det inte något i själva filmen (Ant-Man, 3/5 svampar) som fastnade, eller publikens hype efter Star Wars-trailern som visades – nej, det var den hemska eftersmaken som hängde kvar efter trailern till filmen Pixels som snart ska rullas ut i svenska biografer. Jag hoppas att SF hyr ut skämskuddar till de som ska gå och se den här filmen.

För er som lyckats missa vad Pixels är för något så kan ni hitta en trailer här. TL;DW: Aliens tar sig till jorden för att ha ihjäl mänskligheten, och de gör det i form av klassiska 80-tals teve/arkadspel. Adam Sandler och Peter Dinklage är med i den. Chris Columbus regisserar. That’s all you need to know.

54d445ddc6a92_-_fellowkids-lyoktiMin tanke: Oavsett vad vi tycker är coolt är det alltid lika pinsamt när någon ska försöka låtsas förstå sig på det. Allt eftersom att spel blivit mer ”okejat” av de nu som tydligen måste ”okeja” vad folk får hålla på med utan att få en omedelbar utanförskapsstämpel är jag inte ett dugg förvånad över att en film som Pixels snart finns på en biograf lite för nära oss alla. Hyllning, parodi, hån – allt är som sig bör. Alla kulturer, subkulturer, ideologier och whatnot måste tåla ett mått av detta.

Men hela tanken med Pixels är att vara en hyllning till 80-talets spelkultur, tydligen. Men när jag satt där i biosalongen och tog in trailern kunde jag inte låta bli att fundera på om inte den här hyllningen av spelen snarare gränsar mot ett hån av spelarna. Det här med att hylla fenomen om man själv inte varit en del av kulturen måste vara bra klurigt. Förutom utmaningen med att vara relevant för publiken är ju själva innehållet helt avhängt på vad som faktiskt var ”grejen” för de som levde, andades, åt, sov kulturen.

wreckitralphJag vet inte om det är en news flash för Chris Columbus (jag har inte förlåtit dig för de första Harry Potter-filmerna), men det är få som tycker det känns kul att bli hånade, och när det är riktigt dåligt gjort finns det ingen sympati med det heller. Om det var en hyllning som eftersträvades borde Wreck-it-Ralph varit förebilden – en ruskigt underhållande film med alla de där bra referenserna och med fingret på (retro)spelkulturens puls.

Jag ser fram emot att någon gång i framtiden få se Hollywood behandla spelkulturen med ett större mått respekt och bjuda på en bra spelfilm (haha, pun) som väldigt gärna får parodiera på kulturen. Men snälla någon, se till att det inte blir en Pixels 2.