Bara ett spel skulle finna sig i att heta N++. Vilket fånigt namn! Tänk om Springsteens nya skiva skulle döpas till B++? Prince skulle ju troligen haka på i och för sig. Han skulle snart bygga en hel rebus till albumtitel. Snart sitter vi väl där med matematiska formler som bara de mest pålästa och inbitna fansen kan tolka och förstå. Först ut, Styx och Rush. Utan tvekan. Men ändå. Jag stör mig på namnet N++ så pass mycket så jag väljer att tillägna hela mitt första stycke till det.

N++ är uppföljaren på N+, som i sig var en mer genomarbetad version av ett gratis flash-spel. N+ var på många sätt en språngbräda för många spel från samma släkte; konsolversioner av tidigare flashspel. Spel som Super Meat Boy och Trials Evolution och många fler följde. Efter Braids genombrott öppnade branschen upp sig som en blomma. Små spel kan fortfarande innebära både stora upplevelser och stora pengar visade det sig, och fler ville vara med. Många tog då redan befintliga spelidéer och putsade till dem till konsoldugligt skick. Och vi ska stanna vid liknelsen med Super Meat Boy ett stycke till.

De två spelen delar nämligen många komponenter. De är millimeterprecisa plattformsspel med ett tydligt fokus på fysik och momentum. Och de är under sina värsta stunder grönjävligt svåra. Men där Super Meat Boy har farten och inramningen som jag tar till hjärtat, så har N++ en mer sparsmakad framtoning. Det är inget fel i det egentligen, den klubbiga musiken har sin publik och jag kan stundtals också uppskatta det avskalade – både i vad jag ser och hör. Men i slutändan, efter 20-30 banor blir det rätt tråkigt.

Jag förstår och accepterar reglerna i spelet. Men det betyder inte att jag behöver tycka om dem.
Precis som det fruktansvärda namnet antyder så är N++ mer av allt du fick i N+. Fler banor och fler frustrerande dödsfall. Och att dö i denna typen av spel hör till upplevelsen. Det är rent av meningen att du ska dö oräkenligt många gånger när du harvar dig genom bana efter bana. Men som så ofta så handlar det inte om att du dör, utan hur du dör. Mitt främsta problem med N++ ligger i dess fysik, en komponent som hela spelidén är uppbyggd kring. Jag kommer inte överens med det svävande, gravitationstrotsande hoppandet eller att jag ska hoppa medan jag springer för att öka i fart. Jag förstår och accepterar att de är reglerna i detta spel. Men det betyder inte att jag behöver tycka om dem. Faktum är att jag tycker de är ganska dumma och korkade. 

N++ har en konkurrens som N+ inte på långa vägar hade. Utbudet ser annorlunda ut idag och bredvid andra titlar inom genren är det inte svårt att knuffa bort N++ till bakgrunden, och istället fortsätta fokusera på de plattformsspel där reglerna känns självklara från bana 1-1.