Jag gissar att inte många missat att vi förra veckan publicerade det fulla uppropet med alla vittnesmål från spelvärldens #MeToo, #ViSpelarInteMed. Responsen var enorm och generellt var mottagandet ett och detsamma: helvete vilken skit det finns även i vår bransch. Det var väl inte direkt oväntat, men att se det svart på vitt gör det alltid verkligare och mer konkret.

Som alltid med den här typen av upprop så kom det så klart kritiska röster också. Och kritisk får man så klart vara mot en rörelse av den här typen, precis som mot alla andra rörelser. Men den kritik som tenderar att riktas mot uppropen är väldigt sällan konstruktiv eller givande, utan bara olika grader av missriktad defensiva. Och det är blir snabbt ganska tröttsamt att bemöta otaliga upprepningar av samma ganska banala argument.

Så jag tänkte nu lite snabbt bocka av tre av de återkommande argumenten från män (och ja det är nästan uteslutande män) i samband med att kvinnor beskriver strukturell sexism och varför jag önskar att vi kan slippa höra dem igen.

Den specifika situation som du beskriver hade kunnat lösas genom att göra sak X!

 

I en tidig kritisk kommentar vi fick argumenterade kommentatorn för att om exempelvis kvinnor som blev trakasserade på jobbet bara gick till HR så skulle det lösa sig. Att det nödvändigtvis skulle vara en lösning är i sig en ganska naiv hållning, skulle jag vilja hävda, men det är inte argumentets grundläggande problem.

Då jag inte har lyckats sammanfatta det bättre själv tänker jag här rakt av låna orden från en tweet på ett relaterat ämne:

Det går säkert ofta att göra något för att motverka en specifik sexistiskt motiverad händelse. Du kan anmäla någon som utsätter dig för sexuella trakasserier på jobbet, eller blockera folk som gör det i online. Och kvinnor kan ju också, som en kommentar föreslog, helt låta bli att avslöja att de är kvinnor. De åtgärderna har nog inte den hundraprocentiga effektivitet som många som föreslår det tycks tro, men även om det hade haft det så hade det fortfarande varit ett problem att de var tvungna att ta till de åtgärderna.

den här typen av upprop är att göra något
Om en kvinna, för att kunna spela spel online, måste antingen dölja sitt kön, eller lägga återkommande tid på att blockera sexistiska svin, så är det ett problem. Om en kvinna, för att jobba inom spelbranschen, måste blanda in HR för att kunna göra sitt jobb utan att bli trakasserad, så är det problem.

Dessa är strukturella problem, och något som gör det svårare för kvinnor att njuta av sitt intresse, eller jobba inom sin valda bransch. Bara för att välja två exempel. Att påpeka att en specifik person i en specifik situation hade kunnat göra en sak för att eventuellt få just det specifika problemet att försvinna* är att missa poängen med uppropet fullständigt. Och det missar dessutom att den här typen av upprop är att göra något för att förhindra problemet, bara i större skala.

Varför klagar du över att sak X är dålig, du borde veta att sak X är dålig!

 

Det här argumentet är lite som det förra argumentets ilskna, nihilistiska lillebror. Istället för att argumentera att personen som påpekar ett strukturellt problem bara borde ha löst det, menar det här argumentet att problemet inte borde ha lösts alls. Folk är sexistiska online, det är bara hur det är, så varför klagar du?

Jag skulle verkligen inte vilja leva i en värld byggd av de här människorna. Tänk att bemöta alla samhällsproblem och orättvisor med en axelryckning och acceptans. All utveckling hade helt stannat upp och vi hade troligtvis fortfarande haft en medelålder runt 30 och klätt oss i flådda illrar. Eller vad man nu klädde sig i.

Jag förstår inte att det här är något som behöver sägas, men att något är dåligt är alltså inte ett argument för att inte påpeka att den saken är dålig och försöka förändra det.

Men sak Y är faktiskt inte så dålig som ni beskriver att sak X är!

 

Det tycks finnas någon slags idé om att bra exempel negerar dåliga exempel vilket, om det inte är tydligt, inte stämmer. Ja, det finns säkert individer, företag eller online communities där de problem som beskrivs inte förekommer i samma utsträckning, eller kanske till och med inte förekommer alls. Men, och häng med här nu, det spelar ingen som helst roll i den här kontexten. Dina exempel på saker som inte är dåliga tar inte ut de väldigt, väldigt många exempel på saker som är det. Det är inte så det fungerar.

Sitt ner. Håll käft. Lyssna.
Poängen med den här typen av upprop är inte att säga att allting är dåligt för alla hela tiden. Det är att säga att väldigt många upplever liknande problem med samma rot, och att genom att belysa dem försöka skapa förändring. Något jag hoppas och tror att de har.

För att avsluta den här texten vill jag komma med en rekommendation till män som känner att de vill uttrycka sig kritiskt mot den här typen av upprop. Det här är inte ett försök att tysta någon, eller att säga att man inte får diskutera, vilket vissa i kommentarerna på uppropet verkade tolka det som. Absolut inte. Det är bara en rekommendation, i all välvillighet. En rekommendation från någon som själv tagit samma råd och fann det väldigt givande.

Sitt ner. Håll käft. Lyssna. Ta in någon annans perspektiv och fundera på om din kritik har något att göra med att du själv saknar det perspektivet. Tänk ett varv extra. Ta ett äpple. Det är nyttigt.

*Av uppenbara skäl är jag inte den mest kvalificerade personen att skriva en sådan här text. Av samma uppenbara skäl är jag dock en av människorna som är minst less på hela grejen, så jag gjorde det bästa jag kunde från mitt något begränsade perspektiv. För att undvika att göra några större missar bad jag några av mina kollegor titta över texten och Siri kom med följande välformulerade tillägg på punkten gällande att gå till HR för att lösa problemet:

Ett sådant argument utgår från att personen som berättat inte gått till HR. Ett hett tips: utgå inte från att folk inte kan basic personalpolitik, det är mansplainande och nedvärderande. Du har ingen aning om hur den som berättar upplever sin arbetsmiljö, det hierarkiska underliggande maktstrukturerna och om att gå till HR ens är en valmöjlighet. Tyvärr är det inte det för alla. Dessutom finns det inget som inte säger att personen redan gått till HR. Spelar det någon roll i relation till personens vittnesmål? 

För att översätta till ett metoo-relaterad situation: Ifall det bara var de som anmält och fått sin förövare dömd i domstol som fick berätta skulle det resultera i försvinnande få vittnessmål. Tystnadskulturen är väldigt stark, så stark att BRÅ räknar med att bara 10% av alla sexualbrott anmäls, varav ca 11% av de fall som anmäls döms till målsägandes fördel (dvs att gärningsmannen döms). 

Tystnadskulturen kan vara svår att förstå för någon som inte upplever den. Men för oss som är uppvuxna med att ha nycklarna mellan knogarna när vi går hem på kvällarna, får höra att våra manliga klasskamrater har rätt till våra kroppar för att ”han egentligen är kär till dig” och knappt kan gå ut på internet med öppen profil utan att överrumplas av en hord med smädesord, dickpics och hat, för oss sitter det i muskelminnet. För varför skulle vi säga till, när det inte fick gehör någon av de tusentals gångerna innan? 

Därför är det på ett sätt lite dumt med de branschspecifika uppropen, för de sker sällan på en enda plats i en kvinnas/icke-binärs liv. Det sker på arbetsplatsen, i relationer, på allmän plats, i hemmet, på resan, på festen, på bussen, var vi än kan tänkas röra oss. Ha det med er när ni får ryggmärgsreflexen att ifrågasätta ett vittnesmål. Det är sällan det enda. Möjligtvis inte det första. Tyvärr antagligen inte det sista.