Krönika

Ingen här gillar Mario Kart på Wii

Jag har lite svårt att avgöra om Burnout Paradise funkar så bra hela tio år efter sin release tack vare spelets kvalitéer, eller för att genren som stort knappt har rört på sig sedan dess. Soundtracket känns gammalt, ja, men det finns också guldkorn som med tiden bara blivit bättre. Och fartkänslan är intakt, vilket var en stor del av behållningen 2008.

Arkadracing är lite av en favoritgenre. Nog för att jag har ganska många favritgenrer när jag börjar räkna dem, men att köra skitfort utan att hållas tillbaka av något så banalt som realism är en befriande känsla som jag lätt blir periodberoende av. Men det är inte bara genren som ska vara rätt för att jag ska fastna och ser jag tillbaka på de senaste årens tillskott är det vissa som fastnat medan andra susat förbi utan att endaste litet ögonbryn lyfts. Burnout Paradise susade rakt in i mitt hjärta, främst tack vare sitt då fräscha open world-upplägg, sitt sköna soundtrack och den tidigare nämnda fartkänslan. Men det märks också tidigt och ganska ofta (och i slow-motion) att Burnout Paradise är gammalt spel. Men eftersom mina pupiller är formade som små hjärtan så verkar jag kunna ha en del överseende med en hel del.

Bäst i klassen just nu är dock Trackmania Turbo. Det första och hittills enda Trackmania-spelet jag spelat men så här i efterhand har jag lite svårt att förstå eller förklara varför. På senaste Retroresan-Meetup var det Trackmania vi satt och spelade om och om igen, samlade runt en liten skärm med en handkontroll som gick runt och runt. Och med ett unisont vrål varje gång vi lyckades ta guldmedalj. Trackmania Turbo är ett sånt spel som skapar minnen, och minnena är många från den kvällen.

Jag må vara ensam på min ö, men ingen här gillar Mario Kart på Wii
Enligt mig har det nu i åratal funnits utrymme bredvid Mario Kart att göra något snarlikt,  Något som känns mindre kaotiskt och mer rättvist. För ibland är Mario Kart bara för mycket. Jag kan såklart ge mig ut på en lång harang om blå skal och rubberbanding, men i all ärlighet så har dessa element aldrig varit där skon klämt. Vissa Mario Kart-spel har bara inte klickat med mig. Och fram till rätt nyligen (nåja, 2014…) trodde jag att jag var klar med serien. Jag skojade inte ens när jag uttryckte att jag föredrog Sonic All-Stars Racing före Mario Kart till Wii. Jag må vara ensam på min ö, men ingen här gillar Mario Kart till Wii. Däremot håller jag Mario Kart 8 som bäst i serien, där allt jag någonsin önskat från ett Mario Kart-spel återfinns. Men världens bästa kart-spel översätts inte alltid till världens bästa arkadracer och det är där Onrush (förhoppningsvis) kommer in.

Bland de första associationerna jag gjorde när jag såg klipp från Onrush var (förutom Mario Kart) faktiskt Rock n’ Roll Racing. Nostalgins skimmer skymtas alltid i mina ögon så snart någon nämner Blizzards (då Silicon & Synapse) gamla racing-pärla och även om Highway Star är svår att överträffa så var det mer än midi-soundtracket som kändes rock n’ roll. För mig var det den perfekta vidareutvecklingen från NES-erans RC Pro Am, nu med många fler skopor rivighet och rebelluppror. 

Onrush ser ut att lyckas fånga den känslan också. Det ser ut som en modern, mer intim men fortfarande lika röjig arkadracer. Sedan swishar Codemasters namn förbi och ett bättre CV kan ett spelhus knappast ha. Som jag nämnde i min nu sju år gamla videorecension av Dirt 3 så infriade Codemasters tredje Dirt-del alla mina förväntningar och mer därtill. Det låter enkelt men det är det inte. Spelet kändes stundom som Ridge Racer och stundom som Gran Turismo, utan att sakna egen identitet eller ens egentligen påminna om någon av dem två. Eller något annat för den delen. Dirt 3 var och är fortfarande i en klass för sig.

Nu vet jag att det egentligen är Evolution Studios-folket som snickrar och skruvar på Onrush. Men Codemasters logotyp på något betyder något. Förhoppningsvis.

Och Evolution Studios var något på spåren under sina 13 år som spelstudio. Motorstorm var ett av de spel som skulle sälja en av de mest svårsålda spelkonsolerna under min livstid. Playstation 3 inledde på minst sagt trevande sätt och många av de första titlarna till konsolen är idag bortglömda och så bör det nog förbli. Men jag kan inte låta bli att känna att just Motorstorm förtjänade ett bättre öde, trots att det var ganska tunt på innehåll. Jag vet att många i min omgivning talade väl om spelets uppföljare, men det blev aldrig att jag testade någon av dem.

Motorstorm är nog närmast det jag egentligen vill ha, utan att ens vara särskilt nära.

Excite Truck var precis som Motorstorm en lättviktare sett till sammanhanget. Båda kunde skylla på att de agerade lanseringstitlar och säkert hade en snäv deadline. Men ändå. Arkadracers är meningen att upplevas tillsammans. Excite-Truck var dock en sensationell spelupplevelse även som ensam spelare med en grym fartkänsla som främsta triumf. Det hade dessutom svinrolig bandesign och möjlighet att bygga egna spellistor via SD-kort, vilket Blandband-Anders gick igång på direkt. Men i båda lanseringstitlarnas startmeny ekade flerspelarläget med sin frånvaro. Ändå minns jag Excite Truck med ett leende på läpparna. Bra bandesign, underbar fastkänsla och ett egensnickrat soundtrack väger väldigt tungt tillsammans.

(Synonymt med i stort sett alla här listade spel är att de nästan alla har ett riktigt bra soundtrack – och de som inte har det kan man numera ersätta numera (via exempelvis Spotify på PS4). 2018 års version av min racingspellista brukar jag lyssna på när jag spelar alla mina racingspel. Du borde också lyssna på den listan. Och såklart följa mig på Spotify..

..Och det du ska fråga dig nu är om jag skrev ego-reklamen här ovan eller texten i fråga först?)

What did you learn tonight?
You’re shouting so loud, you barely joyous, broken thing

You’re a voice that never sings, is what I say
You are freezing over hell

You are bringing on the end, you do so well
You can only blame yourself, it’s what I say

Ni vet när det kliar precis så långt bak på ryggen så du inte når? Och du överväger att hitta närmsta träd för att stilla behovet? Det är inte samma känsla som bygger bra arkadracers. Fast nästan

Det är något djuriskt. Något som tar över. Det ligger faktiskt något lite sexigt i det. Jag svettas lite. Och när jag susar mellan den mötande trafiken i Paradise City pulserar hela kroppen och ögonen zoonar ut och allt blir bara en enda stor sörja fast det är vackert och jag ser allt och samtidigt ingenting och universum krymper och musiken pumpar och det gör jag med..!

När jag nu sitter här och skriver om bristen på bra arkadracers, flåsandes som en vampyr med blodsmak i munnen, inser även jag att jag redan listat en handfull hyffsat nya och relevanta titlar. Och då finns titlar som Forza Horizon och Trials bara där i bakgrunden. Så genren är nog inte så svältfödd som jag kanske trott. Lok skrek: Det kliar – måste göra någonting åt det och känslan här är att jag måste göra detsamma. Onrush har gett mig vittring igen.

Skriv en kommentar