Ni som  av någon oklar anledning lyssnar på podcasten Svamppod kunde förra veckan höra mig orerar om att jag under en tid varit inne något som kan liknas vid en spelsvacka. Jag har under en längre tid bara spelat spel för Svamprikets skull. Det vill säga att jag har satt mig med en handkontroll i min hand med uppgiften att spela ett spel för att ge det täckning här på sajten.

Det är absolut inget fel alls med det. Har spelat en massa bra och kul spel, men har inte spelat avslappnat. När jag spelar ett spel för recension så gör jag det ofta under någon slags jävla press. Absolut inte utifrån, från utgivare eller liknande. Det är en press som jag själv ger mig, då jag känner att jag ”måste” fixa content så fort det bara går. Detta innebär att jag under spelets gång hela tiden har tankar på vad för slags content mitt spelande kan generera. Istället för att sitta bakåtlutad och spelar avslappnat sitter jag med rak rygg, huvudet på skaft och med ett anteckningsblock redo vid min sida. (OBS! Notera att att det sista jag skrev är en överdrift för att få fram min poäng. Jag sitter alltid bakåtlutad, ofta som en säck potatis, när jag spelar OBS!)

Lite som en alldeles för stor kebabtallrik som jag vet att jag aldrig kommer orka äta upp
Nu har jag bestämt mig för att försöka att hitta tillbaka till det här med att spela ett spel, enbart för mig egen skull. Faktum är att jag har i skrivandes stund faktiskt lyckats med det och jag har en god förhoppning att känslan av att spel är kul, kommer fortsätta sitta i.

Spelet som jag för tillfället sitter med är Assassins Creed Origins. För er som inte lyssnar på Svamppod kan jag informera att jag till en början inte alls kunde tro att detta spel  skulle vara något som skulle kunna råda bot på mitt problem. De första timmarna i Egypten var helt okej. Varken mer, varken mindre. Jag hade en känsla av att snart lägger jag Origins åt sidan och fortsätter med att inte spela spel, förrän det kommer ett spel som jag skall recensera. Spelet kändes övermäktigt. Lite som en alldeles för stor kebabtallrik som jag vet att jag aldrig kommer orka äta upp, men påbörjar den ändå. Har nämligen börjat utveckla någons slags allergi mot världskartor som har örti små symboler på sig. Orkar inte med det. Får ångest när jag tänker på alla sidouppdrag som en borde göra för att få en ”rikare upplevelse”.

Men sedan hände något. Jag märkte att för att spela Origins behöver jag inte alls känna att jag behöver göra allt. Levelsystemet är så smart utformat att spelet talar om för mig hur många sidouppdrag som är rimligt att göra, innan jag kan gå vidare med huvudberättelsen. Detta finns säkert i andra spel också, men för mig så är Origins det första spelet som hjälper en sådan som mig på traven. Sen att spelet visade sig vara skitkul att spela när jag väl kom in i det, är också ett plus, såklart. Har spelat merparten av de tidigare Assassins-titlarna och detta är verkligen något helt annat. Att härja omkring i Egypten är nästan lika kul som det är att härja i Hyrule i Breath Of The Wild. Men bara nästan.

Assasssins Creed Origins är inte bara ett bra spel. Det är även det spel som fick mig att återigen känna att det här med tvspel är rätt så jävla kul ändå.