När det gäller årliga släpp av sportspel tenderar många tycka att “det är bara samma sak i år igen” och det är en attityd jag allt som oftast kan störa mig ganska rejält på. För spelar man en spelserie tillräckligt mycket kommer det att handla om detaljer och små ändringar som ofta gör stora skillnader. Detta är något som allt som oftast går den icke uppmärksamme förbi och därmed hamnar vi i sitsen att sportspel som släpps varje år helt enkelt uppfattas som att det är samma spel varje år, fast med olika spelare i olika lag från år till år. Vilket helt enkelt inte stämmer.

I årets upplaga av NHL handlar det till stor del om att du som spelare har fler alternativ för att spela med din egna skapade spelare från lek-rinken på den frusna insjön till rampljuset i världens bästa liga. Ett flertal olika spelsätt både online och offline står till förfogande och nivån skiljer sig ganska markant. Från lekfullt och oseriöst utan regler till äkta strid på kniven mot hårdnackat onlinemostånd.

Jag vill allra helst spela NHL-spelen ensam och det märks ganska tydligt att EA vill få mig att gå online och spela mot dåligt uppfostrade fånar där. Men det saknas verkligen inte alternativ för mig som helst lever hockeylivet som eremit. Som tidigare finns de flesta alternativ för att spela enstaka matcher, säsonger, en egen karriär som proffs, General Manager-läge eller varför inte leka runt i arkadlägena som finns att tillgå.

En av de stora nyheterna i år är att General Manager-läget har en fördjupat scouting-möjligheter där du numer har fler alternativ att ge dina scouter i uppdrag att hitta nya spelare för bytesaffärer eller den kommande draften. Även om GM-jobbet innebär en hel del detaljstyrning kan jag känna att dessa förbättrade scouter inte direkt ger en helt ny dimension till spelet utan det känns mest skohornat in för att man ska kunna säga att man har skapat ett djupare GM-läge. Inte för att det behövdes, det var fullkomligt bra som det var, men samtidigt skadar det inte heller. Förutom att systemet är präglat av samma problem som resten av NHL-serien och det är ett uselt och långsamt användargränssnitt.

Precis som förra året tycker jag att spelet på isen saknar en hel del, medan det har blivit bättre känner jag fortfarande att farten saknas. För mig är ishockey en fartfylld sport där spelet kan ställas om på ett ögonblick och det upplever jag aldrig i NHL 19. Tempoväxlingarna lyser med sin frånvaro och när jag får kontrollen över en spelare som i verkligheten har ordentligt med pulver i benen märker jag inte av något av detta i NHL 19. Accelerationen och hastigheten på skridskorna finns inte riktigt där.

Samma sak gäller det fysiska spelet, framför allt utan puck. NHL-spelen har varit dåliga på tacklingar och spelarfysik ända sedan serien gick in i den nuvarande konsolgenerationen och jag känner att tacklingarna sitter bättre än förra året men jag förväntar mig mer. Det som jag upplever verkligen fungerar bättre är de generella kollisionerna där spelare snavar över varandra, målvakter och dylikt. Men allt som oftast känner jag att man behöver en storjävla bjässe för att verkligen kunna få stopp på en motståndare effektivt. Härtill kommer också det vanliga problemet att efter en tackling är det inte ovanligt att motståndaren snabbare repar sig efter smällen än vad din spelare som utdelade tacklingen gör.

Det har inte hänt jättemycket och jag kan känna att EA nu skulle behöva bygga om NHL från grunden. Inte minst visuellt då allt fortfarande ser ut att bestå av plast och gummi och spelarnas ansikten fortfarande är hiskeliga i hur de förändras när de gör miner och grimaser, inte minst när de firar ett mål. Tänk dig Marios ansikte när man river och drar i hans ansiktsmuskler i Super Mario 64:s startskärm och du är ganska nära sanningen.

NHL 19 är absolut inte dåligt. Det är bättre än förra årets upplaga men det innehåller också mer irrelevant utfyllnad och spelet på isen är inte så bra som det skulle behöva vara. Medan NHL 19 är ett steg i rätt riktning är det inte det jag önskar att det var. EA har kräkts ut olika spellägen men jag ska erkänna att det är ganska få jag verkligen bryr mig om. Detta medan grundstenar i spelet på isen som fortfarande saknas.