Den här texten innehåller spoilers för The Last of Us Part II och The Last of Us säsong två.
Innan första avsnittet av säsong två av The Last of Us var över så hade jag öppnat ett dokument med titeln ”Last of Us-krönikan”. Jag var rätt säker på att jag skulle skriva den här texten innan vi var igenom andra scenen, men att börja döma en säsong av TV efter bara ett avsnitt kändes lite förhastat. Så jag såg klart säsongen, och nu är jag redo att döma.
Jag vill börja med att göra tydligt att jag inte bedömer inte adaptioner utifrån hur trogna de är originalet. Förändringar mellan versioner är inget dåligt och när det handlar om ett byte till ett nytt medium är det direkt nödvändigt. De bästa delarna av säsong ett av The Last of Us var delarna som var nya för serien. Så min kritik mot ändringarna i säsong två handlar inte om att de är ändringar, utan om att de är ändringar som aktivt gör serien mindre effektiv i sitt berättande.
Och att avslöja vem Abby är och varför hon gör vad hon gör så fort säsong två startar är verkligen att ta en golfklubba till hela narrativet.
En kritik som riktades mot TLOU2 var att det inte var särskilt smart eller djupt. Det saknade komplexitet, ett spel som med all sin pampighet inte sa något mer intressant än “våld är dåligt”. Och på något plan får jag väl erkänna att det inte är en kritik helt utan merit. Jag är själv oftast inte ett jättestort fan av spel som tvingar dig att begå massiva mängder övervåld för att sen vända sig om och säga “titta nu vad du har gjort!”.
Men jag tycker nog på det stora hela att det är att missa poängen lite. Berättelser existerar inte huvudsakligen för att vara djupdykningar i moralisk filosofi. De kan vara det, och jag uppskattar ofta den typen av berättelser också, men det behövs inte alltid ett komplext moralpussel för att effektivt säga något om det mänskliga tillståndet. Vilket jag tycker att TLOU2 gör.
Vad TLOU2 gör så effektivt är inte att säga något nytt, utan att få spelare att känna något nytt. Och det gör det huvudsakligen genom ett specifikt narrativt “trick”: de får dig att hata Abby, att bygga ett hat så starkt att det rättfärdigar tortyr och mord, för att sedan tvinga dig att empatisera med henne. Det är kanske inte världens mest nyskapande idé, men allt satt i utförandet. Och jag skulle argumentera att man inte kan förkasta det som “simpelt” bara baserat på hur många människor som uppenbarligen inte kunde hantera vad spelet fick dem att känna.
The Last of Us säsong 2 gör… inte det. Serien berättar direkt vem Abby är och varför hon gör det hon gör, vilket kanske inte gör att det känns okej när hon mördar Joel, men det gör det mycket mer förståeligt än i spelet. I spelet kommer det från ingenstans, allt vi vet är att Joel hjälper henne och sedan blir torterad och mördad. Det är en chock, och vi känner vad Ellie känner.
En teori till varför de gjorde som de gjorde i serien är just för att de inte vill att publiken ska känna vad folk kände när de spelade spelet, eftersom vad folk kände var ett så brinnande hat att skådespelaren som spelade Abby mottog dödshot. Kanske vill man försöka bespara Kaitlyn Dever den upplevelsen. Men jag tänker hålla mig till att bedöma berättelsen som en berättelse, och som en berättelse är serien väldigt mycket svagare än spelet, till stor del på grund av det här enskilda beslutet.
När vi kommer till säsongens sista scen och musiken och inramningen gör allt de kan för att få oss att känns hur chockerande det är att vi nu följer Abbys perspektiv så faller det platt. Det skulle kanske aldrig vara lika effektivt som i spelet eftersom det har ganska större tyngd att spela som en karaktär än att bara följa dem med en kamera, men här har det ingen tyngd alls eftersom vi redan vet precis vem Abby är. Det spelar ingen roll hur hårt de hamrar “DUN DUN DUN”-knappen, det betyder ingenting.
Det här är tyvärr inte heller seriens enda problem. Det finns också ett problem med tonen. Nämligen att tonen är alldeles för glad. Om man bara har sett serien och inte spelat spelet så kanske det låter konstigt. Det är inte direkt en glättig serie. Men den är betydligt glättigare än vad spelet är, som är i det närmsta en studie i misär.
Jag är vanligtvis inte någon som argumenterar att något är bättre bara för att det är mörkare, men när det handlar om TLOU2 specifikt så tycker jag nog att det stämmer. Spelet handlar om någon som förlorar sig i hat, som inte lyckas undfly effekten av sin uppväxt och skuggan av sin fadersfigur. Men det är inte hur Ellie känns alls i serien, där hon istället känns mer som en tjurig tonåring som inte tänker efter ordentligt.
En förändring som nästan alltid måste göras när spel stuvas om till film eller serie är att antalet mord sänks radikalt. Vilket är förståeligt, spelkaraktärer mördar till en direkt löjlig grad. Mord är den huvudsakliga spelmekaniken, trots allt. Men det känns som att man har överkorrigerat här. Ellie begår så relativt lite våld att poängen lite går förlorad. Hon känns aldrig konsumerad av sitt hämndbegär på samma sätt som hon gör i spelet, och resultatet blir en mindre intressant karaktär.
Jag vill inte få det att låta som att jag hatar säsong två av The Last of Us. På det stora hela gillade jag den ändå mer än jag ogillade den. Den är snyggt filmad, överlag välskriven och alla skådespelare gör ett fantastiskt jobb. Jag tycker att serie-Ellie är en tråkigare karaktär än spel-Ellie, men ingen skugga ska falla på Bella Ramsey som är toppen. Jag tror absolut att hon hade kunnat bära den mörkare versionen av karaktären om det var manuset hon fick. Det är inte hennes fel att serien är nervattnad och feg.
Jag kommer fortsätta titta och hoppas på en mer intressant säsong tre (och fyra?), men det känns tyvärr som att säsong två lagt en ganska skakig grund att bygga vidare på.
