Ibland stöter man på ett spel som är så anpassat efter ens egen smak att ens åsikt om det inte riktigt känns generaliserbar. Samtidigt som man själv uppskattar spelet väldigt mycket, så finns det en del av en som kan kliva utanför ens eget begränsade perspektiv och se att spelet kanske inte faktiskt är så bra.
Jag tyckte väldigt illa om Far Cry 5. Allt från story till gameplay kändes trött och tråkigt. Det kändes som att utvecklarna hade följt banan de stakade ut i Far Cry 3 till sin logiska slutpunkt och resultatet blev nästan en parodi på sig själv. Efter att ha älskat Far Cry 3, gillat Far Cry 4 och tyckt Far Cry Primal var helt okej hade vi slutligen kommit till ett spel jag tyckte aktivt illa om, och jag var rätt säker på att jag var färdig med hela serien.
Men så trillade Far Cry 6 ner i mitt knä och nu sitter jag här igen.
Varje gång jag hör en ny spådom om framtiden drivs jag närmre Ted Kaczynskis livsfilosofi. Och då menar jag inte ens bara alla domedagsscenarion, nej, inte sällan är det när någon jävla tjomme ska ge en optimistisk version av framtiden som jag börjar googla “rörbomb +nybörjare”.
För några veckor sedan sedan satt jag på ett möte på mitt jobb när min chef sa “Vi behöver någon som tar över vårt A.I.-projekt.” Efter en liten stunds tystnad harklade sig en av mina kollegor och sa “Linus kan väl ta det?”
För inte så länge sedan gjorde jag en video om spelvärldens överlag tonårsfnissiga inställning till sex, och den genomgående oförmågan att faktiskt göra något vettigt med ämnet. Den videon var långt ifrån en uttömmande genomgång av sex i spel, och sen dess har jag fortsatt fundera över ämnet, och över sex i andra kulturyttringar.
Varje dag, nästan från timme till timme, blir världen vi lever i på nästan alla plan sämre. Vi befinner oss i den tveklöst sämsta möjliga tidslinjen och vår åktur mot avgrunden sluttar vid det här laget nästintill 90 grader.
Välkomna till min text om Neopets.
Framtidens internet kommer vara en fullt realiserad 3D-värld där vi glatt kan spankulera runt och umgås med våra vänner utan att ens lämna soffan. I alla fall om man får tro Dagens Industris andaktsfulla reportage om hur techjättarna nu rusar mot att vara först att lansera sitt eget “metaverse”, ett internet man inte tittar på, utan befinner sig i, “med alla fem sinnen”. Ni hörde rätt, snart kan vi alla glida runt i Facebook-land och lukta på våra kompisar.
Clid The Snail är ungefär vad du hade fått om författaren av Redwall-böckerna skrev Diablo när han var tonåring. Eller kanske om Fablernas Värld och Mad Max fick ett väldigt fult barn? Anskrämligt, är resultatet i alla fall. Clid The Snail är ett anskrämligt spel.
