Så för ett tag sedan så gick jag ut och slängde shade över speltyckare som inte riktigt kan dra gränsen mellan kritiker och influencer. Den texten avslutade jag med en uppmaning om att inte låta det här gå på slentrian, utan tänka på vad vi gör och hur det uppfattas.
Det ledde till en del intressanta diskussioner, vilket var kalas. Och efter lite mer funderande är jag här för att slänga ännu mer shade.
Rouglikes är verkligen inte för mig. Hela grejen med att börja om från början varje gång man dör är något jag aldrig kommer förstå lockelsen i. Jag kan dock gilla vissa delar av spelens gameplay. Att krypa genom dungeons har absolut sin charm, och jag skulle säkert spela mer av den typen av spel om det inte vore för hela den där permadöd-grejen.
Och som ni alla säkert listat ut med lillfingret så är det precis det jag får i indiespelet Moonlighter.
Det är säkert ingen som missat att God of War är ganska bra. Folk som spelar det tenderar att säga saker som “det där spelet var ganska bra” och “jag har roligt när jag spelar mordgrek”. Jag har själv sagt de sakerna. Ofta och mycket. För det är ett ganska väldigt bra spel.
Men nu är jag inte en sån som skriver positiva och glada saker. Sånt är för töntar. Jag skriver elaka saker om saker jag inte gillar. Så jag kommer fokusera på mitt enda stora klagomål på spelet:
Det finns för många saker.
I fredags publicerade vår käre Pim ett kalasfint svar på #NotMyBattlefield-rörelsen. Det kändes väldigt skönt att hen tog på sig det, då jag annars antagligen hade publicerat en 5000 ord lång, könsordsfylld vansinneskrönika som inte hade hade förbättrat situationen för någon. Det var skönt att Pim tog det, så att jag kunde släppa det.
Förutom att jag inte riktigt kunde släppa det.
För några månader sedan blev jag tillfrågad ifall jag ville ta rollen som Sveriges representant i Nordic Game Awards jury (en position som Niklas höll förra året). Då jag älskar att bli utvald till saker, nästan oavsett vad det är, tackade jag direkt ja, utan att riktigt inse mängden spel jag skulle vara tvungen att trycka in i huvudet.
Nu är Nordic Game Awards över, och här sitter jag med en massa åsikter om en massa spel. Så jag tänker att jag skriver ihop en snabb sammanfattning av de spel jag känner att jag har något att säga om.
Linus har fortsatt sin djupdykning i storyn i Kingdom Hearts, och nu kommit fram till seriens första spel. Ett spel vars story vore relativt rimlig, om inte ungefär alla delar vore retconnade av senare spel. Men vem fan vill att saker ska vara rimliga?
Jag har funderat på att skriva den här texten ett tag, och till och med inlett den några gånger. Men jag har tvekat och avbrutit, delvis för att jag inte vetat exakt hur jag velat formulera mig, och delvis för att jag vill vara lite försiktig så att jag inte jag inte missförstås och kritiken jag vill framföra tas emot fel. Men nu är det så dags.
Låt oss prata om etik inom speljournalistik.
Jag är inte ekonom. Eller marknadsanalytiker. Eller ens nästan kvalificerad att uttala mig i en majoritet av frågorna jag frekvent uttalar mig i. Jag är bara en snubbe som spelar spel och har åsikter.
Så låt oss prata om kapitalism.
*Skrikande gitarrsolo*
