Vi tumlar djupare ner i avgrunden som är Kingdom Hearts. Vi närmar oss nu slutet, både på spelserien och på Linus mentala hälsa.
Vi tumlar djupare ner i avgrunden som är Kingdom Hearts. Vi närmar oss nu slutet, både på spelserien och på Linus mentala hälsa.
De senaste åren har man kunnat se en trend av spel som handlar om programmering. Från mer explicita exempel som Else Heart.Break() och Human Resource Machine till spel där det är lite mindre uttalat, som exempelvis Factorio. Och det är väl egentligen ganska självklart. Oavsett inom vilket område du skapar, så bygger du på dina egna erfarenheter. Och spelskapare kan programmera.
Vem hade väl kunnat tro att No Man’s Sky skulle återhämta sig? Spelet var vid släpp en av senaste årens mest uppmärksammade floppar, från massiv hype till fullständigt magplask så snabbt att man fick whiplash.
Politik finns i allt, inklusive spel. Att aktivt ignorera det när man spelar är att kraftigt begränsa sig själv som skribent, och för den delen konsumet. Stäng inte av hjärnan.
Om du är intresserad av spel i någon grad är chansen stor att du sett en Expressenartikel om föreningen Sverok fladdra förbi i dina flöden. I artikeln, med det extremt dramatiska namnet “Skattepengar betalas ut till rasistiska våldtäktsspel”, pekar Expressens journalist på vad han anser är stora brister i sättet Sverok kontrollerar sina medlemsorganisationer. Han pekar på en rad föreningar vars namn kraftigt tyder på att de enbart skapats för att ta del av Sveroks bidragspengar, vilket i förlängningen är våra skattepengar.
Resan fortsätter! Efter Kingdom Hearts 1 går vi huvudstupa in i Chain of Memories och trillar allt djupare ner i vansinnet.
Så för ett tag sedan så gick jag ut och slängde shade över speltyckare som inte riktigt kan dra gränsen mellan kritiker och influencer. Den texten avslutade jag med en uppmaning om att inte låta det här gå på slentrian, utan tänka på vad vi gör och hur det uppfattas.
Det ledde till en del intressanta diskussioner, vilket var kalas. Och efter lite mer funderande är jag här för att slänga ännu mer shade.
Rouglikes är verkligen inte för mig. Hela grejen med att börja om från början varje gång man dör är något jag aldrig kommer förstå lockelsen i. Jag kan dock gilla vissa delar av spelens gameplay. Att krypa genom dungeons har absolut sin charm, och jag skulle säkert spela mer av den typen av spel om det inte vore för hela den där permadöd-grejen.
Och som ni alla säkert listat ut med lillfingret så är det precis det jag får i indiespelet Moonlighter.