Vilken konsol är den här generationens bästa? Innan du svarar, låt mig lite provocerande säga det följande: det spelar ingen roll.
Vilken konsol är den här generationens bästa? Innan du svarar, låt mig lite provocerande säga det följande: det spelar ingen roll.
Tinder. Det är en grej. Något vi på Svampriket så klart vet, då vi är väldigt nere med alla nya trender. Vi hänger med, helt enkelt. Så därför har vi (mestadels allas vår Anna och en Extern Konsult) begravt otaliga timmar med att samla in data från plattformen för att kunna erbjuda er det här fantabulöst klickbetesdoftande inlägget.
Den 15 augusti 2013 släppte indiestudion Fullbright sitt första spel, Gone Home. Spelet, en lågmäld och intim berättelse om en familj i Oregon, möttes av hyllningar från en nästan enhällig kritikerkår, och hamnade på nummer 1 på Svamprikets GOTY det året. Efter en sådan debut var det omöjligt att inte hålla koll på vad studion skulle hitta på härnäst.
Av alla modiga affärsbeslut som tagits genom tiderna, måste beslutet att släppa Super Lucky’s Tale inom två veckor från det att Super Mario Odyssey släpptes vara uppe i topp tio. Det kanske var dumt, och med kanske menar jag absolut och definitivt, men man måste ändå imponeras av stenarna på personen som tog beslutet. Bara idén att släppa uppföljaren till ett plattformsspel som av en skribent beskrevs som “just not remarkable”, en åsikt som ganska mycket speglade konsensus, i direkt anslutning med det kanske största spelsläppet i genren på tio år är bara… magnifikt.
En sak som inte med gott samvete kan sägas vara magnifik är Super Lucky´s Tale.
South Park har alltid varit, för att använda en lite uttjatad, men icke desto mindre användbar term, problematiskt. Jag har helhjärtat älskat många säsonger av serien, den har alltid varit aktuell och inte sällan smart och insiktsfull, samt så klart enormt rolig. Jag tycker Bigger, Longer and Uncut är en av de bästa adaptionerna av en tv-serie till filmformat som gjorts, och jag tycker att The Stick of Truth är detsamma fast för spel-adaptioner. Men inget av detta ändrar det faktum att serien alltid varit problematisk.
Det finns många sätt att mäta framgång. I hur många sportbilar man äger. I antal vänner på Facebook. I ”lycka” om man vill vara någon slags jävla hippie. Men jag mäter det i antal mejl från folk som vill köpa sponsrade inlägg på ens spelblogg.
Så fort du når en stadig skara återkommande läsare kommer de som ett brev på posten. Eller kanske mer korrekt som ett mejl i inkorgen. Som grådvärgar hasar de sig fram ur mörkret, hungrigt vädrandes efter möjligheter att skörda billiga klick. SEOns svarta magiker. Ett skrå i det närmsta definierat av moralisk anemi.
”Det är ju i grunden inget synd om svenska Youtube-mega-über-sensationen Felix” skriver Petter Hegevall i ett blogginlägg, som reaktion på nyheten att Felix PewDiePie Kjellberg återigen stoppat hela jävla foten i munnen och vrålar n-ordet åt någon i en livestream. Och sådär, bara några få ord in i Petters blogginlägg, så är vi 100% på samma sida. Det är inte synd om Pewds. Inte i någon definition av ordet. Korrekt Petter.
Men sen tar inlägget lite av en vändning. För visst, det är inte synd om Felix, men är det inte ändå, ni vet, lite synd om Felix?
När man jobbar är den ständiga drömmen att inte göra det. Att inte jobba. Att vara ledig. Men när man så tar sin semester, vad ska man fylla tiden med? Ja, man kan ju spela tv-spel. Sola. Bada. Dricka drinkar i skuggan. Men man kan också bygga en hemsida som genererar slumpmässiga speltitlar. Vilket är vad jag gjorde. Så här kommer en lista över fem spel som definitivt utan någon som helst tvekan borde finnas, helt utan motivation.