Det finns många saker som kan göra ett spel dåligt. Kanske saknar utvecklarna kunskap och talang nog för att göra konceptet rättvisa. Kanske är konceptet dåligt. Kanske sätter pengar och omständigheter käppar i hjulet för produktionen. Men ingen anledning är i mina ögon så oförlåtlig som när utvecklarna helt enkelt inte bryr sig.
Battleborn hade ett olyckligt släppdatum. Att släppa ett multiplayer-spel med ett stort och varierat karaktärsgalleri, som nickar mer än lite åt MOBA-genren samtidigt som Overwatch kommer ut med en beta är inte den bästa taktiken om man vill att någon ska visa en intresse. Samtidigt kan jag, efter att visserligen bara ha spelat det ena av dem, säga att släppdatumet inte var den enda anledningen till det ljumna mottagandet av spelet.
Min profilbild på Playstation Network är en rundad fyrkant med ett litet leende ansikte i. Ni vet den där man får när man bara skapar kontot. Innan man väljer en faktisk profilbild. På Xbox Live har jag varit lite ambitiös. Där har jag en av de allra första, generiska profilbilderna du kunde välja. Någon slags orange, tecknad döskalle.
Förlåt, A Crowd of Monsters. Jag är ledsen. Jag vet att ni vill. Jag vet att ni försöker. Men Blues and Bullets är inte bra.
Jag har försökt tycka om Blues and Bullets. Verkligen försökt. Det är ett spel av en ny studio som uppenbarligen har stora ambitioner och jag vill inte skita på deras första försök. Men efter episod två är förhoppningarna om att spelet jag ändå höll liv i efter episod ett i princip helt borta.
Vissa spel är svårare att recensera än andra, just eftersom de är så otroligt tråkiga att spela. Jag sitter just nu och spelar Blues and Bullets: Episod 2 med allt engagemang jag kan frammana, vilket inte är någon enorm mängd. Tanken var att en recension skulle vara klar till igår, men jag misslyckades fatalt med att spela igenom det. Och även idag har jag haft svårt att traggla mig mer än en timme eller så djupare i det.
Få saker är lika coola och lika töntiga som parkour. Det är i nivå med sådana där långa skinnrockar de hade i The Matrix. För The Matrix är svincool. Och att hoppa mellan hustak är svincoolt. Men den där killen på högstadiet som sprang runt på skolgården i lång läderkappa och gjorde combatrolls från taket på lekstugan – han var ju mindre det (jag ber om ursäkt till alla mina med-svampar som rockade rocken under tonåren).
I Mirror’s Edge var det dock coolt med parkour. På riktigt. Det kändes lite som Wipeout känts 14 år tidigare, med stilistisk design och ett grymt soundtrack. Lite som tv-spel för hippa människor.
Det fanns en period under förra konsolgenerationen då Marcus Fenix fula nuna var en lika etablerad Xbox-maskot som Master Chiefs hjälm. Serien lade på många sätt grunden för en hel subgenre med introduktionen av sin cover-mekanik. Och herregud, motorsågsbajonetten? Hur badass var inte den? Men efter del tre i serien hände något. Medan Master Chief fortsatte tuffa runt i rymden och skjuta utomjordiskt avskum tog Marcus Fenix och gänget semester.
Doom är verkligen en av de där serierna jag aldrig någonsin tagit del av. Jag har haft en speldator exakt noll sekunder av mitt liv så det föll sig aldrig så att jag började PC-gejma med brinnande iver. Så när jag nu i helgen satte mig ner och brände igenom några matcher i Doom (2016) så var det mitt allra första möte med serien. Vilket verkar ha varit en jävla tur.
