Innan jag började spela trilogin hörde jag från flera håll att jag lika gärna kunde hoppa över ettan och gå direkt på tvåan. Jag viftade bort det, både för att jag ska recensera samlingen och för att jag ville få den fulla upplevelsen. Visst, det kanske inte är lika bra som de andra, men det lär ju fortfarande vara en ganska schysst upplevelse. Och det såg ju så ballt ut i de där trailerserna 2007.
Men låt mig vara väldigt tydlig här: Uncharted: Drake’s Fortune är inte ett bra spel idag. Alls.
Att gömma sig bakom en sten helar inte skottskador. Det är ganska skälvklart, när man tänker på det. Det är också ganska självklart om man inte tänker på det särskilt mycket alls. Alla som tror det har uppenbarligen ett väldigt löst grepp om verkligheten.
I spel* är det dock ingenting märkligt alls nu för tiden. Snarare har det kommit att bli något vi förväntar oss. Den förr så självklara livmätaren har idag nästan helt förpassats till den virtuella skräphögen.
Om du är en sådan människa som spelar spel så är risken väldigt hög att du har det. Backloggen. Den ständigt växande, skuldkänsloframkallande listan med spel som man verkligen borde spela. Spel som är så bra och så viktiga och så häftiga att man liksom bara ska ha spelet dem. Om det beror på att du själv verkligen vill spela det eller för att andra tycker du är dum i huvudet om du inte gör det spelar inte jättestor roll. Högen hänger illvilligt över dig.
Antalet timmar jag tillbringat med att spela MGSV är exakt lika många timmar som jag lagt på hela serien sammanlagt: inte en endaste en. Noll. Inte rört spelen. Däremot har jag backseatad i i runda slängar halva spelet och på den tiden hunnit skaffa en hel hög åsikter och tankar om spelet.
“Why do we race?” säger en lugn röst ur högtalarna när Forza Motorsport 6 drar igång. Jag tänker att det nog är för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för att visa hur snabba vi är?” Ja kanske. Eller för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för se hur långt vi kan komma?” Jag tror det är för att folk tycker bilar är tuffa. “Är det för att vara del av något större?” Brum brum låter bilen.
Om du är som jag så har du inte hört mycket alls om Telltale-influerade noirdeckaren Blues and Bullets. Vilket kanske inte är så förvånande när man tänker på att spelet kommer från utvecklarna som tidigare gett oss odödliga klassiker som Funk of Titans och Sugar Kid.
Jag kan inte inleda den här texten på ett annat sätt än att säga att Zombi är ett jättedumt namn. Det är urfånigt. Jag gillar det inte. ZombiU, som spelet hette när det först släpptes på WiiU var kanske inte heller något briljant namn, men det slopade U:et blir en så tydlig påminnelse över att det här är ett oinspirerat återsläpp av ett spel som inte lyckades sälja tillräckligt första gången om.
När man pratar om spel som definierat eller omdefinierat en genre så går det inte att inte nämna Call of Duty: Modern Warfare. Sedan det slog ner som en brungrå, militärromatisk bomb och har sedan dess fullständigt definierat en stor del av den moderna FPS-scenen. Vilket jag har tyckt varit fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt.
