Niklas åker söderöver för lite välförtjänt semestrande. Under tiden steppar Linus återigen in och ger er lite rykande färska nyheter från veckan som gått. Det blir ytterligare tjat om den där förbannade Spelhjälpen, en berättelse om hur du kan bli stämd om du anordnar fester med tema Pokémon och så senaste nytt inom Saker Kanye West Är Upprörd Över.
Det finns nog ingenting som är mindre edgy än spel som försöker vara edgy. Likt föräldrar som försöker vara hippa blir resultatet nästan alltid det omvända. Men myten om vad som är riktigt jävla “edgy” lever fortfarande kvar och utvecklare försöker jaga det.
Innan jag började spela trilogin hörde jag från flera håll att jag lika gärna kunde hoppa över ettan och gå direkt på tvåan. Jag viftade bort det, både för att jag ska recensera samlingen och för att jag ville få den fulla upplevelsen. Visst, det kanske inte är lika bra som de andra, men det lär ju fortfarande vara en ganska schysst upplevelse. Och det såg ju så ballt ut i de där trailerserna 2007.
Men låt mig vara väldigt tydlig här: Uncharted: Drake’s Fortune är inte ett bra spel idag. Alls.
Att gömma sig bakom en sten helar inte skottskador. Det är ganska skälvklart, när man tänker på det. Det är också ganska självklart om man inte tänker på det särskilt mycket alls. Alla som tror det har uppenbarligen ett väldigt löst grepp om verkligheten.
I spel* är det dock ingenting märkligt alls nu för tiden. Snarare har det kommit att bli något vi förväntar oss. Den förr så självklara livmätaren har idag nästan helt förpassats till den virtuella skräphögen.
Om du är en sådan människa som spelar spel så är risken väldigt hög att du har det. Backloggen. Den ständigt växande, skuldkänsloframkallande listan med spel som man verkligen borde spela. Spel som är så bra och så viktiga och så häftiga att man liksom bara ska ha spelet dem. Om det beror på att du själv verkligen vill spela det eller för att andra tycker du är dum i huvudet om du inte gör det spelar inte jättestor roll. Högen hänger illvilligt över dig.
Antalet timmar jag tillbringat med att spela MGSV är exakt lika många timmar som jag lagt på hela serien sammanlagt: inte en endaste en. Noll. Inte rört spelen. Däremot har jag backseatad i i runda slängar halva spelet och på den tiden hunnit skaffa en hel hög åsikter och tankar om spelet.
“Why do we race?” säger en lugn röst ur högtalarna när Forza Motorsport 6 drar igång. Jag tänker att det nog är för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för att visa hur snabba vi är?” Ja kanske. Eller för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för se hur långt vi kan komma?” Jag tror det är för att folk tycker bilar är tuffa. “Är det för att vara del av något större?” Brum brum låter bilen.
Om du är som jag så har du inte hört mycket alls om Telltale-influerade noirdeckaren Blues and Bullets. Vilket kanske inte är så förvånande när man tänker på att spelet kommer från utvecklarna som tidigare gett oss odödliga klassiker som Funk of Titans och Sugar Kid.
