Det är något jag måste erkänna. Jag kan inte hålla det inom mig längre. Det är inte rättvist mot er och det är inte rättvist mot mig själv.
Mitt namn är Linus Svensson och jag är beroende av idle games*.
Det är något jag måste erkänna. Jag kan inte hålla det inom mig längre. Det är inte rättvist mot er och det är inte rättvist mot mig själv.
Mitt namn är Linus Svensson och jag är beroende av idle games*.
Det här kan mycket väl vara min sista text som semirespekterad speltyckare. Efter det här är risken överhängande att min trovärdighet är körd i botten och arga gamers från världen över kallar mig tokfrans och dummerjöns i all caps. Eller vad det nu är för smädelser dagens kids slänger sig med.
För ett tag sedan satte jag mig ned med Mario Galaxy. Sen till festen, ja, men jag tänkte att det var ett sådant spel man absolut var tvungen att ha spelat. Det toppade ju årets spel-listor världen över när det kom och används i tid och otid som ett exempel på briljant plattformsskuttande.
Så jag lånade spelet. Dammade av mitt stackars försummade Wii. Satte mig ner. Och fattade I-N-G-E-N-T-I-N-G.
Linus försöker fylla tomrummet som Samson lämnade bakom sig och tar över Indierapporten. I första avsnittet pratar han om Paper, Please, Mirror Moon EP, Save the Date, Gemini Rue och Device 6.
Det är mycket kritik mot Anita Sarkeesian. Som ni säkert vet. Om ni inte visste det innan så läste ni kanske om det i Carl-Johan Johanssons fantastiska gästkrönika här på Svampriket. Folk är arga som bin på henne för att hon kritiserar sexism i spel. Bara häromdagen startades till exempel en, fullständigt oironisk, namninsamling mot hennes videoserie Tropes vs Women in Video Games.
Ett argument man hör ofta när det pratas om sexism, rasism, homofobi och liknande i spel är att spel måste få spegla verkligheten. Soldater är homofober i verkligheten, så därför måste de såklart få skrika kuksugare i Battlefield 3. Såklart.
Jag var aldrig särskilt intresserad av Call of Duty-spelen. Jag är på tok för dålig online och singelplayer-kampanjen var och är alldeles för strömlinjeformad och självspelande för att det någonsin skulle bli riktigt intressant.
Häromveckan gav jag mig äntligen på Mario Galaxy. Mina tankar och åsikter är såklart många och kommer eventuellt delges i en framtida text. I den här texten tänkte jag dock diskutera någonting helt annat, kopplat till Marios aktioner i Mario Galaxy, med tonvikt på Honeyhive Galaxy. Vi inleder med en kort bakgrund.
Features är ett nyckelbegrepp i spelindustrin. På ett sätt som är unikt för spelmediet listas diverse lösryckta aspekter ur spelet som ”features” som på något sätt är menade att kvantifiera upplevelsen och göra det möjligt att jämföra ett spel med ett annat. ”Två miljarder vapen att välja mellan!” ”Coop upp till fyrtiotre spelare lokalt!” ”Dubbelt så många polygoner som i förra årets upplaga!”
Vad detta säger om spel som kulturmedium är såklart en enormt intressant fråga som kan debatteras och analyseras i många långa artiklar och krönikor. Men det får bli en annan dag. Idag ska jag lista ett antal features som inte är sexiga nog att sättas på baksidan av ett spel, men som borde vara en självklarhet.