Krönika

Sluta vara så lättflörtade

Vi på Svampriket gillar spel med bra berättande och bra berättelser. Det kommer antagligen inte som någon överraskning. När redaktionen tillsammans bestämde förra årets bästa spel så var det Gone Home som knep förstaplatsen och det i princip enbart för berättelse och berättande. Visst, vi älskar gameplay-inriktade spel också, men spel har fantastiska möjligheter att berätta historier på ett sätt som inget annat medium kan. Och spel som tar vara på det har potential att vara helt underbara.

Samtidigt känner jag att vi ibland är lite snabba att hylla
Vi är så klart inte ensamma om att tycka så här. Det pratas mycket om berättande i spel nu för tiden. Vilket jag är väldigt glad för. Ju mer spel hyllas för sitt berättande, desto fler bra berättelser får vi ta del av som spelare. Så jag håller upp så många tummar som är mänskligt möjligt (två, reds. anm.) när berättelser lyfts och hyllas.

Men samtidigt känner jag att vi ibland är lite snabba att hylla.

När människor som har åsikter om spel, ska tycka om berättelser i spel tycker jag mig se en tendens hos dem att vara något… lättflörtade. Det är lite som när svenska filmkritiker bedömer svensk film och helt tycks glömma att det finns film producerad utanför landet och behandlar senaste Beck som en filmsensation i klass med Citizen Kane.

tomatjuice

Åh nej, det är tomatjuice överallt.

Jag har redan nämnt mina problem med Bioshock Infinite. Det är för långt, vilket skadar berättelsen. Det finns andra problem också, som en kraftig diskrepans mellan berättelse och gameplay, där Booker inte sällan känns som en fullblodspsykopat. Eller när Elizabeth ena sekunden är skitsur på Booker, för att nästa vara superpolare med honom.

Nu tycker jag fortfarande att storyn i Bioshock Infinite är bra. Absolut. Den har många fantastiska delar, framförallt i början och slutet. Men bristerna som finns är brister vi absolut inte hade accepterat om det var en film vi såg.

Nyligen nämnde Tobbe i podden att han spelat Far Cry 3 och verkligen uppskattat det. Vilket jag förstår. Det är ett superroligt spel. Men när han började prata positivt om storyn kunde jag inte riktigt hålla med.

Det är inte meningen att hänga ut Tobbe här. Han är absolut inte ensam om att prata varmt om berättelsen i Far Cry 3 och det finns många element i berättelsen värda att prata varmt om. Jag älskade själv flera av spelets scener och den lite knarkiga känslan som ligger över hela upplevelsen. Men det går inte att komma ifrån att det egentligen är ganska… dåligt. Det ligger på ungefär samma nivå som en småkass men underhållande B-film.

Far cry 3

Min pistol är supermjuk

Det finns en massa fler exempel att dra upp här. På spel som hyllas för en berättelse om det vore en film hade klassats som högst medelmåttig. Eller spel vars berättelser innehåller missar vi helt enkelt inte hade accepterat från ett annat medium, men jag tror att min poäng framgår.

Kanske är det orättvist att rakt av jämföra medium så här, spel har ju trots allt en massa annat att komma med, utöver berättelse, som filmer inte har. Men jag tror ändå att det är viktigt att inte bli allt för uppspelt varje gång ett spel bjuder på en någorlunda sammanhängande dialog.

Vill vi ha en högre nivå på våra spel i framtiden måste vi höja våra krav.

Kommentarer

  1. Maria Myhr skriver:

    Skönt att det finns fler kritiker därute :).

  2. Tobias Andersson skriver:

    I efterhand så håller jag helt med dig om Farcry 3, jag bedömde det ur ett spelperspektiv. Ett fel jag egentligen är medveten om men som man lätt sveps med i när man sitter med spelen. Och det är ju lite talande för just det här, att man hyllar ett spel bara för att huvudkaraktären har en personutveckling och visar mått av mångfasettering. Dock tycker jag fortfarande att FC3 är ett skitbra spel.

    Jag skulle också vilja kommentera på att vi på Svampriket skulle sätta storyn högst. Jag personligen håller gameplay högre och det är just bra och utmanande spelmekanik som gör att jag spelar. Ett exempel är hur Remember Me hamnade högre än DMC i vår diskussion, även om DMC har mycket bättre gameplay. Jag läser hellre en bok om jag vill ha en bra historia. Story-drivna spel har dock sin egen plats, görs det rätt kan du genom delaktigheten sugas in på ett sätt ingen annan berättarform kan. Utvecklarna måste dock fatta att det inte går att applicera cinematiska grepp på spel, för det är en helt egen, om än väldigt ung och naiv, konstform.

    • Linus Svensson skriver:

      Håller med, FC3 är verkligen asbra. Startade upp det och jagade lite getter igen efter att du hade pratat om det. Lika kul som alltid.

      Det var inte meningen att tala för hela redaktionen eller säga att vi hyllar storydrivna spel högre än gameplayinriktade spel. Jag är själv kluven i den frågan. Det varierar från spel till spel. Men jag tror som du säger att du är mer gameplay-intresserad än vad jag är.

      Angående cinematiska grepp håller jag med, delvis. Ibland tycker jag att det funkar att härma film. Det får kanske inte ut maximalt av spelens möjligheter, men det funkar. Däremot ser jag väldigt gärna fler spel som tar vara på spelens möjligheter att berätta på ett unikt sätt. Och framförallt då väva ihop story och gameplay på ett bättre sätt än spel tenderar att göra idag.

      • Alex skriver:

        Vilka spel tycker du gör det bäst (vävandet)?
        Har inte spelat de spel du tar upp här så kan inte riktigt kommentera, men tror du skulle uppskatta MrBtounges YT-videor om spel, t.ex. Slow down the violence:

  3. Hjorten skriver:

    Finns det inte ett värde i att vara lättflörtad? Jag är definitivt lättflörtad när det kommer till spel på ett sätt som jag absolut inte är vare sig det gäller film, serier eller böcker. Jag är mycket mer investerad i ett spel och känner därför ofta mycket starkare för det. Varför ska jag höja mina krav? Jag tycker vad jag tycker. Att min gräns sedan flyttas upp automatiskt i takt med att vi får spel såsom Gone Home och Last of Us, det köper jag. Men att börja ställa högre krav fast jag tycker att något var bra, är det inte att förstöra för mig själv?

    • Linus Svensson skriver:

      Jag ser absolut din poäng. Ifall man tycker om något, så tycker man ju om det och det är bra. Krönikan kommer väl ifrån att jag själv ofta är väldigt underväldigad av saker som andra hyllar och känner att spel borde ha kommit längre vid det här laget.

      Jag tycker inte att någon ska börja tycka sämre om något bara för att, verkligen inte. Jag kan bara känna att folk är lite snabba att hylla storyelement i spel, bara just för att de är i spel. Som att man sätter ribban lägre för spel. Vilket jag tror kan vara hämmande för spelens utveckling.

  4. Lance McCloud skriver:

    Jag köpte FC3 under julrean och har haft mycket kul med spelet, och visst är där en del bra moment i storyn som sticker ut… men över lag så känns det som jag även kan beskriva berättelsen med ord som inte är så smickrande. Utdragen, campy och random för att nämna några. Sen känns det lite som att utvecklarna var medvetna om detta och la mer krut på de element som var starkare, som Vas och hallucinationerna bland annat. Att springa omkring i djungeln och jaga tigrar med maskingevär är dock förvånansvärt kul.

    Jag gillar bra storys, men gameplay måste alltid komma före. Det är lite därför jag tröttnat på alla actionspel i 3dje-person. Det känns som om de alltid sätter storyn först och så har jag kvar gameplay som ser likadant ut som i tidigare spel i genren. Då spelar jag så mycket hellre Deus Ex, Fallout, Dishonored, Borderlands eller liknande som dels ar bra gameplay, alla med sina egna mer eller mindre unika moment, men samtidigt en bra story som motiverar mej att ta mej vidare. (var inte helt meningen att bara nämna FPS spel där, men jag antar att det helt enkelt är min genre)

    Vill jag helt fokusera på en välskriven berättelse och intressanta karaktärer så läser jag en bok istället, kanske ser en film eller TVserie. Det är mycket kul att spel mer och mer försöker utveckla och förbättra sina berättelser, men när det främst hyllas och uppmärksammas i spel ur tredjepersonsvy som har medioker gameplay så tycker jag att det är lite synd. Visst, beror mycket på att jag personligen är trött på dem, men även för att mycket annat inte uppmärksammas.

    • Linus Svensson skriver:

      Det jag framförallt känner att jag sakna är fler spel där det känns som att story och gameplay hänger ihop. Bioshock Infinite är väl ett jättebra exempel på ett spel där det inte gör det. Bookers vansinniga killing spree går inte riktigt ihop med det som händer i mellansekvenserna. Jämför med Hotline Miami där huvudpersonen också mördar på löpande band, men där det absolut hänger ihop med vad som berättas.

  5. Bokbindar Anton skriver:

    Själv så provade jag för första gången förra veckan just Bioshock Infinite och jag var tyvärr inte så imponerad. Världen är vacker men då allt snabbt enbart blir till ett enda stort krigsskådespel så tappade jag tyvärr intresset relativt snabbt. Visst Elizabeth tillför lite karaktär i spelet men jag tycker inte det väger upp mot resten av karaktärerna som man träffar på en kort stund eller enbart via ljudmaskiner för att sedan se dom dö. Man rycker på axlarna och tar sig vidare.

    Det jag tyckte var mest synd att jag så klart kunde se när jag kom till en viss punkt tidigt i spelet var att: Går jag dit så kommer helvetet bryta låss. Vilket det gjorde och våran köra huvudkaraktär börjar med detsamma slakta allt som kommer i hans väg. Med tanke på killcounten måste ju alla invånare i staden misst någon närstående vid det här laget.

    Tyvärr kändes spelet som random hollywood film som är inriktad på dagens publik med grava koncentrationssvårigheter. Slänger man inte in en explosion var tjugonde minut så tappar folk uppenbarligen intresset.

    Jag tror det är pga av den vansinniga hype vissa spel får som jag drar mig för att pröva dem. Så lättflörtad kan jag inte säga att jag är.

  6. Jag tycker så här.

    Att jämföra film, böcker och spel är för mig fruktansvärt onödigt iom att det är MEDIER vi talar om. INTE specifika berättelser. Att referera en berättelse från ett spel mot en berättelse i en bok eller en film är så ologiskt det bara kan bli, för en sak är säker – det är ALLTID narrativet som avgör om du gillar berättelsen i första hand. Själva manuset/den skrivna historien kommer i andra hand. Punkt.

    I böcker så använder jag min fantasi för att se vad som händer mellan raderna och då är det snarare författarens skicklighet i skrift som avgör hur pass en karaktär framställs eller vilka adjektiv som används när en plats beskrivs. INTE att det är en sunkig källare i New York istället för Colloseum i Rom. Hade Jan Gulliou skippat de detaljrika genomgångarna av varje slagsmål i Ondskan så hade det enligt mig varit en bättre bok, för att jag hellre hade velat se honom behandla Eriks karaktär, snarare än att försöka framställa sitt alterego som någon form av analyserande proffskampsportare.
    Hade Tolkien inte valt att beskriva ett träd med 25 sidor i första boken, hade förmodligen mitt sinne, där och då, fortsatt läsa vidare och tagit mig igenom den. Jag vet att jag missar mycket, men så länge narrativet inte är där FÖR MIG, så blir det heller inget mer av det.
    Det handlar inte om “berättelsen” utan om narrativet.

    I film så förmedlar regissören och skådespelarna känslor och perspektiv för berättelsen genom tagning på tagning. HUR Orson Wells väljer att förmedla sagan om en affärspamp som dör är en helt annan sak än ATT det handlar om en affärspamp som dör. Vad hade hänt om Michael Bay hade regisserat filmen?
    Andra bra exempel är Batman-filmerna. När vi alla trodde att varumärket var dött pga misshandel efter misshandel så dyker vår kära läderlapp upp igen. Och även om det återigen handlar om gadgets, kvinnor i nöd och snabba bilar, så väljer vi (de flesta av oss) att hylla Nolans karaktärisering av Batman. Varför?
    Det handlar även inom film inte om “berättelsen”, utan om narrativet.

    I spel (det yngsta mediet av dessa tre) så är vi extreeemt snabba på att bojkotta en berättelse pga fler anledningar än både böcker och film. Det kan lika mycket ha att göra med att det är för dåligt gameplay (smaksak) som att upplevelsen av samtliga aspekter i ett spel är olik från person till person (ex Skyrim, GTA osv). Varken böcker eller film kan ge samma unika differens mellan upplevelserna, som spel kan. DÄRFÖR misstycker jag så fort man börjar ens peta på att jämföra de olika medierna. Varför The Last of Us är minst lika farligt för spelmediet som det är positivt, är för att det tar för många element från filmmediet i onödan, samtidigt som det genom sitt narrativ i allra första spelbara scenariot lyfter fram vad som är, i mina ögon, ett av de absolut bästa exemplena någonsin för vad som gör spelmediet unikt i sin narrativa potential.
    Tittar vi snabbt på Gone Home som jag själv håller högst 2013 (tillsammans med GTA V) så gör Gone Home allt rätt. Inga cutscenes, inga pilar som visar vart du ska, ingen tidspress och framför allt ingen HUD.
    #SPOILER# Att själva berättelsen inte handlar om något annat än en tjej som kommer hem för att upptäcka att päronen är på smekmånad och lillsyrran rymt hemifrån, gör ju inte spelet sämre. #ENDSPOILER#
    Här handlar det återigen om HUR snarare än VAD när det kommer till vad vi tar med oss. De tankar som vi eltas med genom resan i upplevelsen som är Gone Home, hade aldrig varit desamma om vi läst en synopsis för det i förväg på ett blankt svart papper.
    Ett annat exempel är Spec Ops The Line från 2012. Hundratusentals människor har dissat det spelet pga sin generiska presentation. Att det under ytan döljer en väldigt komplex historia med otroligt många ifrågasättande perspektiv på moral, mänsklighet och politik i krig, är något som endast de med tålamodet att spela igenom hela spelet, får uppleva. Där snackar vi, i mina ögon, tafflig design. Så återigen.
    Det handlar inte om “berättelsen”, utan snarare om narrativet.

    Till huvudämnet lite snabbt.
    Jag vill nog kalla mig både lättflörtad och blödig, samtidigt som jag kan vara cynisk och fördomsfull på samma nivå. När det kommer till spelmediet specifikt (utan att jämföra med andra medier), så håller jag med om att vi absolut ska förvänta oss bättre narrativ (likt Gone Home och introt till The Last of Us), men själva berättelserna anser jag redan finns där. Dock jävligt ouppskattade pga tafflig design och uselt röstskådespeleri.

    Jag kommer fortsätta att leta efter dina texter Linus, du har definitivt en hunger och en åsikt som gärna förmedlar ämnen jag personligen tycker är väldigt intressanta att diskutera, vore kul att göra det över en kaffe någon gång, det händer mer då, än i ett kommentarsfält. 😉

    Keep em coming!

  7. Zatoishwan skriver:

    Håller inte riktigt med – men det beror på att jag egentligen inte köper fokuset på atory eller jämförelse med film som görs hela tiden.

    Jag skulle vilja lyfta fram UPPLEVELSEN som det stora och viktiga. Visst, story är en del av det men inte allt.

    Jag har hört många klanka ner på Mass Effect-trilogin där de sagt att spelet är bra men storyn medelmåttig. So what säger jag. Den upplevelse jag haft genom ME är ännu inte överträffad. Av något medium, film, spel eller något annat.

    Sedan kan jag njuta av upplevelsen man får på en bio också även om storyn kanske inte är på topp alla gånger. Snyggt foto, miljöer, ljussättningar, bra skådespeleri M.m.

  8. T4 was Here skriver:

    Men hur bedömer man spel som har mer lore än plot?
    T.ex dota2, souls serien och Soul Sacrifice till en extent.

Skriv en kommentar