Simon Flesser, som tillsammans med Magnus ”Gordon” Gardebäck är Malmöstudion Simogo, har kallat The Sailor’s Dream för det minst ”speliga” spel de gjort. Jag är beredd att hålla med. Spelet innehåller inte det vi traditionellt förknippar med spel. Som problem som löses antingen med vapen eller tankekraft. Vi möter inga fysiska karaktärer, berättandet är sparsmakat och lämnar så mycket åt spelaren att lista ut själv att många inte kommer att förstå vad upplevelsen egentligen handlade om.
Niklas tar sig en titt på en tidig del av Assassins Creed: Unity som bjuder på brittiska fransmän, mördande munkar och frihet eller döden.
För den som hänger på spelsajter och följer rapporteringen om spel kan det lätt kännas som att de senaste månaderna varit ett kompakt jävla mörker. Det är Gamergate hit, misogyni och sexism dit, mordhot här och folk som lämnar branschen där. Aldrig förr har ”vår bransch” känts så deppig och hemsk som nu. Vi behöver alla en paus från skiten, och därför kom Extra Lifes National Game Day lägligare än någonsin.
Niklas tar en snabb titt på Alien Isolation. Av ren rädsla blandar han ihop film och spel, irrar bort sig och hamnar i handgemäng med en skyltdocka.
Om du känner mig som spelare är du redan väl förtrogen med att det finns vissa genrer jag helst inte tar i ens med tång. En av dem är verklighetsbaserade sportspel som Fifa och NHL. Varför försöka återskapa den verkliga världen med dess begränsningar när spelskapare kan skapa precis vad de vill. Bara fantasin sätter gränser. Mitt motstånd till eftersträvandet av verkligheten leder till nästa, nära besläktade, genre jag inte är särskilt förtjust i – bilspel. Eller rättare sagt de som ibland kallas för simulatorer. Spelen där utvecklarna skryter om hur noggrant man studerat hur fjädringen i en Porsche 911 eller sömmarna i lädersätena på en BMW M3. För mig hade det varit oändligt mycket mer lockande om bilarna i spelen hade 18 sexkantiga hjul och en falukorvsring till ratt.
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
Det hela började för lite mer än två veckor sedan. Destiny var äntligen här, och jag kunde inte vara mer uppspelt och sugen på att sjunka ner i MMO-träsket igen. Det var ju trots allt nästan tio år sedan sist. Glad i hågen började jag mina äventyr. Jag träffade Peter Dinklage. Jag fick se fantastiska vyer och besöka intressanta platser. Jag fick ta del av en intressant berättelse och skjuta utomjordingar med hjälp av riktigt tajta kontroller. Jag fick spela tillsammans med den nybildade Svampriket-klanen som sakta men säkert tar över universum.
Niklas kollar in Playstation Plus-spelet Velocity 2X och får svårt att spela och prata samtidigt.
Det har varit en lång och snårig väg, men nu har Xbox One äntligen letat sig till de nordligare breddgraderna. Efter att ha suttit med Playstation 4 i nästan ett år är det lite svårt att känna sig entusiastisk för Microsofts mediamaskin, särskilt inte efter alla...
