Jag spelar mycket spel. Jättemycket spel. Ofta flera i veckan och jag får fler spel skickade till mig än jag hinner med att spela. Det kan låta som en riktig drömsituation, men faktum är att det leder till en hel del huvudbry. Spelen jag får av utgivare och utvecklare ska ju recenseras, och gärna så snabbt som möjligt. Det innebär att jag oftare än jag önskar tvingas dygna för att bli klar med ett spel i tid. Enspelarläget måste springas igenom, och några få flerspelarmatcher kläms in bara för att ha testat det.

Internet är en fantastisk plats, inte sant? All världens information finns bara ett knapptryck bort och alla får komma till tals, precis överallt. Med det kommer att vi dessutom alla har blivit recensenter. Överallt uppmanas vi sätta betyg på saker och ting. Film, musik, text, spel – ja, vad som helst egentligen. Det ställs inga som helst krav på oss annat än att vi är begåvade med förmågan att klicka på ett betyg och skriva en kommentar.

För mig är få känslor så underbara som när jag kan ta mig tid att sätta mig ner och starta upp ett helt nytt spel. Allt jag vill är att bara kasta mig in i äventyret och utforska spelvärlden. Men så kommer den, handhållningen. Jag tvingas lära mig saker som att det jag håller i handen kallas handkontroll, och jag tillåts inte röra mig ett steg förrän jag vet vad varenda knapp på den gör. Hur långt jag än kommer i spelet ska det tvunget berätta för mig vart jag ska gå och vad jag ska göra. Jag önskar att spelet bara kunde hålla käft och låta mig upptäcka själv!

Förra veckan släppte Bioschock-pappan Ken Levine en bomb. Han meddelade i ett öppet brev att Irrational Games ska läggas ner. Det får till följd att alla anställda får kicken, förutom ett 15-tal som följer med Levine på nya, mindre, projekt. Den här texten handlar inte om hur spännande det ska bli att se vad han kan göra med ett mindre team med en högre grad av självbestämmande. Den handlar om branschens eviga hysch-hysch och hur jag inte kan se särskilt mycket positivt i det.