När en dator introducerades till hushållet var det genast en tävling mellan mig och min syster om vem som skulle få sitta vid den. En äggklocka ställdes på en timme för att rättvisa skulle uppehållas, men det var ändå svårt att slita sig från de magiska världar vi klev in i.
Hej, Christoffer Johansson heter jag och är en av de drivande krafterna bakom TV-spelföreningen Level Up som kör välgörenhetsstream nu till helgen 26-28 maj.
Nu ska jag berätta om lite personliga delar ur mitt liv det senaste året och hur spelet
Alwa’s Awakening har påverkat mig.
Det är nog få som skulle argumentera mot att spelrecensionen, den övergripande bedömningen av kvalitén på ett spel, är det viktigaste och mest centrala formatet för hur spel beskrivs inom spelmedia och spelmediet. Den absoluta merparten av all spelkritik och spelanalys som görs idag sker inom recensionsformatet. Recensionerna står i centrum hos princip varenda spelpublikation.
När Demon’s Souls släpptes i Europa 2010 hade mytbildningen redan börjat eftersom det hade funnits på den amerikanska marknaden ett tag vid det laget. Hypen hade gjort att många valde att importera, men lagom till att min nyfikenhet nått sin klimax utannonserades EU-släppet och jag bokade in mig på ett exemplar. Glad i hågen gick jag till spelaffären och kvitterade ut den eftertraktade titeln. Glädjen var inte långvarig utan förbyttes snart mot andra, mörkare känslor.
För många actionspel marknadsförs med ledsna covers av kända poplåtar. Men vad är det som gör att det oftast bara blir melankoliskt nonsens? I denna gästkrönika tar vi en titt på några speltrailers och tar reda på exakt var det gick snett.
Det var den 14 maj 2012. Vi satt ett gäng och pratade via teamspeak i väntan på att klockan skulle bli midnatt, då skulle Diablo 3-servrarna bli tillgängliga. Lite initialt strul hade vi nog alla räknat med, men att det höll i sig så länge som det gjorde var det ingen som trodde. När man väl kom in i spelet var det till en början rätt bra, men ju mer man ökade svårighetsgraden ju tydligare blev bristerna och man blev mer och mer beroende av det nedrans auktionshuset.
Ni känner kanske till Mediebarometern, den stora undersökningen av svenskarnas medievanor som Göteborgs universitet presenterar varje år? En tydlig trend de senaste året var att poddradiolyssnandet gick upp kraftigt och utan att skryta skulle jag vilja påstå att jag är en av dem som står bakom denna ökning. För många som, i likhet med mig, har ett manuellt arbete har podcastfenomenet gjort arbetsdagarna kortare, något som konstaterades i Svamprikets klassiska podcast Retroresan, där var och varannan lyssnare skrev in och berättade att deras grovarbete på fabriker och lager förgylldes av Anders Brunlöfs och Samson Wiklunds röster. Därav smeknamnet på lyssnarskaran, Armén, efter den armé av grovarbetare som sätts ihop i filmen Fight Club.
”Det finns alldeles för många bra spel”
Ett påstående som jag och en god vän alltid kommer tillbaka till. Naturligtvis är detta ett I-landsproblem modell gigantiskt men det är samtidigt intressant hur olika människor kan motstå frestelsen när tillgängligheten till fantastiska spelupplevelser bara fylls på samtidigt som ens backlog växer.
Jag känner till en kille som upptäckte fotboll när han var ganska ung, tidigt tonår ungefär. För vissa kan det ses som relativt sent, vissa upptäcker det mycket tidigare i livet, men han kommer ifrån Ukraina där vissa saker inte är lika lätta att att finna som andra. Framförallt inte till den nivån att man faktiskt vill vara en del av det. Han fann ett oerhört tycke för det och ville genast spendera all sin fritid med det. Hans familj var tveksamma till hur mycket tid och träning han lade på det, men så länge som han fortfarande klarade studierna så hade de inte allt för mycket att säga emot det. Dock såg de det fortfarande som ett slöseri med tid, varför lägga så mycket tid på enbart en sak, det finns så mycket mer att göra i världen?
Från början skulle denna krönika handla om hur mycket jag hatar att många nya spel som släpps idag inte riktigt är ”fullständiga”. Jag tänkte klaga på att det finns en hel uppsjö av spel som redan vid release släpper även DLCs, Season Passes, Expansion Packs och dylikt. Jag tänkte kritisera fenomen som Pay-to-Win, Freemium och andra lömska knep som denna multimiljardindustri använder för att få oss att öppna plånboken. Med andra ord tänkte jag fylla era datorskärmar med hat och frustration och på det viset också sprida hat och frustration.
Men jag ångrade mig.
