Det är inte ett perfekt Photo Mode. Det är betydligt mer Instagram än Photoshop, fast med två flängiga styrspakar som ofta gör det omöjligt att placera kamera på det exakta stället där en vill ha den. Men jag har aldrig tidigare spelat ett spel där Photo Mode har känts mer hemma.
På lördag klockan 10 är det dags för Amanda och jag att ta oss an det lite bortglömde Insomniac-spelet Song of the Deep. Ett Metroidvania under vattnet, mer vi inte riktigt. Planen är att köra hela spelet vilket ser ut att ta ca sju timmar, så koka en kanna kaffe och häng med oss ner i djupet på lördag.
Ratchet & Clank har länge varit spelserien som got away för mig. Ratchet var del av Playstation 2s triad av 3D-plattformshjältar, tillsammans med Jak och Sly, men trots att jag spelade de andra två serierna slaviskt blev det aldrig att jag plockade upp Insomniacs bidrag. För mig och andra som missat seriens början kommer nu en andra chans.
Efter att ha tillbringat drygt tre timmar i Sunset City kände jag mig färdig. Jag kände att jag aldrig mer vill sätta min fot i den staden. Min tid där hade varit rörig och tråkig. Vart jag än vände mig så fanns där en uppsjö av monster som omedelbart krossade mig och min självkänsla. Jag som hade peppat så mycket på detta spel. Jag började mer och mer tro på vad min kollega Linus sagt om spelet, efter att han hade varit iväg och testkört en demo av det. Jag var besviken. Det var helt enkelt skittråkigt.
Jaha, där sitter ni och tror att vi ska prata om spel. Ni har fel! Åtminstone i tio minuter, där snacket istället handlar om tofflor och försäkringar. Men vi landar snart i spelens värld också. Vi längtar tillbaka till föregångare, gäspar åt gamla format och skrattar åt referenshumor. Hoppas ni gillar avsnittet!
