Jag tror jag talar för fler än mig själv när jag säger att jag är så innerligt trött på futuristiska militärshooters. Det har varit en trend i flera år nu att skildra modern krigsföring med alla dess viktiga komponenter: Drönare, terrorism, cyberattacker, satelliter och privatmilitär blandas i en röra av proxykrig, geopolitk och insatser i allt från små ökenprovinser till stadsmetropoler.
Vi människor gillar att sortera upp saker. I kategorier, fack. För att få ordning på dem. Växter, djur, stenar, musik, kaffesorter, möbler. Allt ska sorteras. Och eftersom världen sällan kommer med färdiga, klart definierade kategorier, så är det upp till oss att sätta upp ramarna. Vilket vi gör med blandat resultat.
Som ni säkert redan känner till så missade ju jag den karusell som är Svamprikets GOTY-utnämning. Men jag har ändå en del att säga om året 2014, så här kommer min personliga topp 10-lista i textform, håll till godo!
Svamprikets GOTY-lista är något vi ska komma fram till tillsammans. Och ibland är inte det helt enkelt, vilket Svamppod-lyssnare fått en ganska stor inblick i. Men när krutröken har lagt sig och vi landar i den färdiga listan så känner vi oss ändå nöjda. Inte bara för att vi har en lista med tio riktigt bra spel, utan för att vi har lyckats med något som kan tyckas omöjligt: att förena flertalet olika preferenser och åsikter i en och samma lista. Och det lyckades vi med, även i år.
I skrivande stund – onsdag – har vi spelat in den första GOTY-poden kvällen innan – tisdag – , och ska ta oss an den andra delen imorgon kväll – torsdag -. Hela redaktionen slickar som bäst sina sår och slänger lömska blickar efter varandra. Min position i GOTY-sammanhang är tydlig: Nintendos plastiga plattformer och shooterns smutsgråa korridorer, VIK HÄDAN och bana väg för den eviga indie-våren! Den kommer aldrig övergå i höst, med färg, innovation och känslor gnistrar vi fram över spelhimlen!
Vissa recenserar spel genom att på något vis försöka dela upp dem i sina beståndsdelar, kvantifiera dem och sedan producera vad många (felaktigt) skulle kalla ett ”objektivt” betyg. Det är en tradition sprungen ur recensionernas bakgrund som konsumentupplysning och något fler och fler går ifrån. Istället försöker man recensera spel som en kulturform. Recensera upplevelsen.
Men ”upplevelse” är en fruktansvärt vag term. Vad exakt innebär att bedöma en ”upplevelse”? Det måste ju innebära någon slags samlad bedömning av alla aspekter och hur de fungerar tillsammans. Och eftersom spel har fler element än något annat medium, någonsin, måste det innebära att ett riktigt bra spel måste vara jävligt bra på jävligt många sätt.
Musik fyller mitt liv. Till tonerna av spellistorna på Spotify lever jag min vardag, förmodligen de kronor jag fått mest valuta av någonsin. När jag vaknar, diskar, går på stan, borstar tänderna, hela tiden finns musiken där. Som ett resultat öppnas mina öron lite extra när något jag aldrig hört förut tar plats, spelmusiken är inget undantag.
När jag redan 10 minuter in i Valiant Hearts satt och kände hur mina ögon snart skulle börja rinna ställde jag mig själv ett par frågor: Varför detta känslosvall och varför så tidigt in i spelet? Har det med musiken att göra? Karaktärerna? Varför sitter jag och har jättekänsliga känslor för ganska grovt tecknade figurer?
Sommarens första månad swishade förbi innan vi hann säga ”semester”, och även om vissa av oss nu går på lite välförtjänt ledighet så rullar Svampriket vidare. Kanske inte i samma tempo som vanligt dock, men juni höll åtminstone lågan uppe.
Anders, Niklas, Sandra och Ludde samlas under söndagskvällen för att tillsammans prata om Valiant Hearts: The Great War. Ett spel som inte lämnat någon av oss oberörd. Avsnittet är relativt spoilerfritt, men extra känsliga bör hålla sig borta tills de spelat detta fantastiska spel.
