Krönika

Gammal skräck kommer aldrig rosta

Veckans avsnitt av Retroresan är nu inspelat och jag och Samson har malt på i timmar över hur rädda vi blev av det nu 12 år gamla Silent Hill. Startskottet för den numera klassiska serien lämnade ingen av oss oberörd och när nu pulsen åter lagt sig på en behaglig nivå är det enklare att reflektera över det vi varit med om.

Inte nog med att det är slående att ett så pass gammalt spel med sin i dagens läge fula grafik och uråldriga kontrolluppsättning fortfarande fungerar – det känns nästan som att det faktiskt fungerar bättre idag just för att det jobbiga fula och opraktiska faktiskt också skänker något till spelaren. Idag är vi vana att enkelt och snabbt vända oss om och dra iväg ett skott som sitter precis mellan ögonen på vår fiende. Det funkar helt enkelt inte i gamla Silent Hill. Givetvis är det till allra största grad tekniska begränsningar som hindrar spelaren, något annat vore absurt att påstå, men ibland är det faktiskt till spelets fördel. Ibland är gammalt och dåligt något som är bra för spelets helhet, för upplevelsen som spelet förmedlar.

Det kan vara jag som febrilt söker efter något romantiskt i att spela retrospel, men just i detta fall tycker jag det är tydligt att tidens tand inte alltid är något negativt. Nu besitter Silent Hill många andra egenskaper som i grunden inte handlar om att de är dåliga – däribland en bra handling och en lika skräckinjagande som genomtänkt ljudmatta – men det är just det där jobbiga, svåra och skitigt fula som etsat sig fast i mig. Det som var dåligt då har blivit rätt bra nu.

Det är lite som när matteläraren för första gången försökte förklara att minus och minus faktiskt blir plus. Det gick emot logiken, men var rätt ändå.

På fredag hör ni våra fullständiga intryck. Serveras lämpligast med en ordentlig dos fredagsmys och något hårt att hålla i.

Kommentarer

  1. Tommy Håkansson skriver:

    Vilket påminner mig: jag måste spela tvåan!

Skriv en kommentar