Krönika

Fuck fotorealism!

Spel är ännu inte helt *fotorealistiska, även om delar av dem kommit jäkligt nära. Vad jag inte förstår är hela den här viljan att spendera pengar, prestanda och resurser på att utveckla något så otroligt tråkigt och ointressant som fotorealistisk grafik. Även med kodade genvägar och prefabs skulle ett fotorealistiskt spel vara otroligt kostsamt att producera, och spellogiken vi är så vana vid skulle sticka ännu mer i ögonen än det gör nu. Men låt oss bortse från allt det praktiska och bara fokusera på de estetiska faktorerna som kommer med fotorealism. Be någon räkna upp de tio snyggaste spelen någonsin. Chansen är att de flesta av dem har en viss mängd stilistiska inslag. Okami, Wind Waker, Yoshi’s Island. Till och med Gears of War.

Ofta är de allra snyggaste och mest karaktäristiska filmerna överdrifter eller versioner av hur verkligheten ser ut
Dessa stilistiska inslag som präglar våra allra snyggaste spel hittills passar per definition inte in i begreppet fotorealism. Karaktärerna i Gears of War är inte proportionerlig designade efter verklig mänsklig anatomi. Det gäller även deras ansikten. Det är kanske inte något många tänker på, men ändå väldigt viktigt för spelens identitet och känsla. Det här skulle vara svårare med fotorealism, och det skulle lätt bli mer anonymt. Men Tommy, kanske du protesterar. Film är ju fotorealistiskt, och där har vi ju visuell identitet! Men är film verkligen fotorealistisk på riktigt? Ofta är de allra snyggaste och mest karaktäristiska filmerna överdrifter eller versioner av hur verkligheten ser ut. Ta Kill Bill eller Sin City som exempel. Eller J.J. Abrams användning av ljuseffekter.

Dessa filmer använder metoder och effekter för att distansiera sig från en fotorealistisk verklighet. Och datoranimerade filmer har inte försökt jaga fotorealism sedan… Beowulf? Kameror har inte ersatt målade tavlor, och foton har ofta filter eller effekter som gör dem mer estetiskt tilltalande. Ställ dig frågan om världens snyggaste spel verkligen hade varit snyggare med fotorealism. Det finns många tillfällen då jag tycker spel är mer estetiskt tilltalande än verkligheten. Om vi någonsin når min definition av fotorealism hoppas jag att spelutvecklare inte prioriterar realistiska skildringar av världen framför stilistiska skildringar. Det finns säkert en plats för fotorealism (simulatorspel, t.ex) men jag har helt enkelt svårt att se anledningar till varför det skulle vara något som hela industrin håller upp som en helig graal.

*Jag definierar fotorealism som en perfekt avbildning av verkligheten, inte bara så som den verkligen ser ut rent visuellt utan även hur fysik och animationer fungerar i den världen. Jag förstår att en del tolkar begreppet annorlunda.

Kommentarer

  1. Gazimaluke skriver:

    Kan bara hålla med. Fotorealism är verkligen inget jag önskar i spel. Det är ju här man har möjlighet att skapa världar som inte ser ut som det som vi redan ser i vår egen verklighet.
    Man får gärna lägga på mer detaljer, bättre ljus och skugga. Men bara för att spel blir mer realistiska i det rent fysiska så behöver de inte bli det rent utseendemässigt.

    L.A. Noire är väl typexemplet på när det går lite för långt. Samtidigt som det ser fascinerande ut så hade nog spelet ändå mått bättre av en mer stiliserad look.

  2. Peter Ahonen skriver:

    Det är ingen slump att det var i ungefär samma veva som fotografiet började bli poppis vi kunde se impressionistisk konst ta fart. Ett fuck you till fotorealism kom som ett brev på posten när vi insåg att vi nu kunde avbilda verkligheten perfekt.

    Som visuellt medium har spelbranschen tagit sig mycket längre än på andra plan. Tycker att det saknas realism i andra aspekter däremot, som de sociala och emotionella. Dessa borde ses efter mer än de gör.

Skriv en kommentar