Det som från början var tänkt att dyka upp slaviskt varje söndag får istället bli något som skrivs lite mer spontant. Idag har ni tur, för idag var jag på humör. Denna gång listar jag mina fem favoriter att hålla i handen.

Topp 5: Handkontroller

En av de absolut viktigaste aspekterna med en konsol är hur handkontrollen känns i handen. Det är väldigt få konsoler med kass handkontroll som överlevt, fråga Atari. Mensom vanligt med mina listor så handlar det dock om favoriter, och det blir därav väldigt personliga intryck som spelar in, bland annat så kan jag ju inte ta med handkontroller som jag inte testat under längre perioder. Här har ni i alla fall mina fem favoriter genom åren.

5. Wavebird (Gamecube)

Originalkontrollern till Gamecube var inte dum alls, men var tillverkad av något konstigt material som gjorde att stickorna självdog efter väldigt lite användande. Om jag endast kommit i kontakt med måndagsexemplar ska jag låta vara osagt. Men på samma sätt var Wavebirden fatastisk, inte bar a för att det var den första förstapartstillverkade kontrollen som var trådlös (Atari hade någon, jag vet, men det räknas inte) utan också för att den kändes lika robust som originalet kändes bräckligt. Att man använde radiovågor för den trådlösa överföringen snarare än modern teknik var inget jag personligen kände av, ergonomiskt sett så var det mesta också frid och fröjd och jag som hatade N64-kontrollen såg det som en rejäl uppgång.

4. Xbox 360-kontrollen

Jag gillade verkligen inte svarta boxens kontroll. Stor, klumpig och ologisk beskrev jag den som, och även om det i efterhand visat sig att den införde en del nya attribut som senare skulle komma att bli standard, så står jag fast vid att kontrollen inte gav något vidare bra helhetsintryck. Men lagom till konsolens uppföljare hade man verkligen koll på vad folk ville ha och idag är det få som inte tycker att 360-kontrollen är bland de bästa någonsin. Jag säger både jag och nej, för den ligger sinnessjukt skönt i handen och har riktigt sköna trigger-knappar. Men samtidigt tycker jag den fortfarande är lite klumpig, i alla fall den trådlösa modellen. Därtill tycker jag att styrkorset är det sämsta under 2000-talet och knapparna (A, B, X och Y) känns lite väl plastiga, hårda och halkiga. För vissa spel känns kontrollen optimal, men långt ifrån alla.

3.  Classic Controller (Wii)

Det är något speciellt med en kontroll som du kan kontrollera så många olika spel till. Allt från gamla NES-spel till Neo Geo och Mega Drive hanterar dosan med bravur och aldrig någonsin har den känts otillräcklig. I handen känns det som en SNES-kontroll, med två analoga stickor. Det första jag tänkte när jag först såg och fick hålla i den var att det exakt så som N64-kontrollen borde ha varit. På minuskontot finns det dock ett par saker som gör att den tappar lite fotfäste i listan. Dels tycker jag att det är extremt störande med sladden som man måste koppla in i en Wiimote. Jag hade mycket hellre sett  att det som fanns som ett alternativ snarare än ett tvång. En annan sak som retat mig är att man inte kan kontrollera Gamecube-spel med den, trots att det rent tekniskt borde vara fullt möjligt. Det känns lite snålt, på något vis.

2. Super Nintendo-kontrollen

Less is more brukar det heta och även om SNES-dosan var en rejäl utveckling av NES-kontrollern så är den idag ytterst begränsad. Men jag gillar den väldigt mycket och troligtvis är det knutet lika mycket i hur skön och bra den var att hålla i, som hur roligt det var när jag spelade med den. Sen måste jag säga att den estetiskt sett är rätt snygg, vilket man inte kan säga om konsolen i sig. Den rundade designen kunde man se föraningar i redan på Toploader-versionen av NES och det gav verkligen spelandet en hel del mer komfort än vad NES-kontrollen representerat. Man fick inte längre djupa jack i händerna av långa spelsessioner och tur var väl det, för det fanns en hel del spel till SNES som bokstavligen klistrade en framför tv:n.

1. Playstation-kontrollen

Nu vill jag vara väldigt tydlig med att det här ska vara den versionen som Playstation lanserades med, alltså den utan stickorna. För hur bra och praktiskt, rent av viktigt det än må vara med två analoga stickor så var dosan helt underbar att hålla i innan DualShock kom in i bilden. Precis som SNES-dosan var den logiska utvecklingen av NES-dosan så var också Playstation 1-kontrollen något som kändes som en naturlig evolution. Givetvis spelar de första intrycken av Playstation 1 med i bilden, då grafikhoppet mellan SNES och PSX för mig var gigantiskt, även om det med dagens ögon kanske inte verkar som det. Playstation 1-kontrollen är den som jag idag har starkast band till och även om både Dualshock, 2 och 3 är helt fullgoda efterföljare så når de inte riktigt upp till samma nivå.

Retroglasögonen sitter där de ska.

Med det så tackar jag för mig. Tack för att ni läste!