Recension

NHL 12

Jag har precis fått lägga band på mig själv. Jag hatar nämligen att förlora och förlorat har jag gjort en hel del i NHL 12, vilket innebar att det mestadels var fula ord som ville tränga sig fram i mitt medvetande när denna text skulle skrivas. Jag fick ta ett varv runt huset, käka lite glass och spöa upp Hwoarang ett par gånger i Tekken 5 innan jag ansåg mig vara sansad nog. Varför det blivit såhär finns det egentligen många svar på, men främst är det ren dumdristighet, och en övertro att år av erfarenhet faktiskt ska ha gett avtryck.

Jag har bytt svårighetsgrad från Proffs till Superstar. Till en början går det rätt bra att hantera förlusterna. Jag minns tillbaka på hösten 2004 då jag gick från Rookie till Proffs. Ett rejält hopp som innebar många rödsprängda knogar och fula ord. Men ju mer jag spelade, desto jämnare blev det. Efter en knackig inledning på säsongen så kunde också mitt Detroit Red Wings ta sig till slutspel och nå semifinal, innan Peter Forsbergs Colorado satte käppar i hjulet för vår framfart.

Så i år försöker jag igen. Proffs har helt enkelt blivit för enkelt nu, även om jag upplever det något svårare att göra mål i årets upplaga. Men svårighetsgraden Superstar är en helt annan historia. Visst går det an om du spelar med stjärnspäckade lag som ger dig som spelare mycket gratis, men jag gillar att slå från underläge. Och hjärtat sjunger på Brynäs IFs melodi. Så en ny säsong inleds minst lika knackigt som den för några år sedan. Passningarna når inte fram, skotten missar buren och inte en jävel i laget kan tackla eller bryta passningsbanor. Ändå lyckas jag hålla mig med i matcherna hyfsat, får förlita mig på hederlig grishockey för att ha någon chans och en del puckar ramlar faktiskt också in.

Men det är också här som mitt temperament börjar ruskas om. För även om jag enligt mig själv har kontroll på en match så lyckas mina motståndare ändå få in pucken, ur alla möjliga helt vansinniga situationer. Skott från blå, stolpe stolpe stolpe in. Passning från förlängd mållinje, via målvaktens skridsko och in. Min paranoia börjar snurra på högvarv och jag sitter snart med en övertygelse om att det endast är ettorna och nollorna bakom den skimrande ytan som styr. Spelets motor bryr sig inte om hur den ska snygga till statistiken, den ser bara hur bra eller dåligt ett lag anses vara.

”Jag sitter i min soffa och kokar över”
Visst är jag, Brynäshjärtat till trots också medveten om att Djurgården har ett bättre lag på papperet. Men det innebär ju inte att de ska kunna göra två mål på fyra, väldigt mediokra skott. Så jag sitter i min soffa och kokar över, övertygad om att spelets motor styr alldeles för mycket utan att jag kan påverka det över huvud taget. För Djurgården kan ju omöjligt förlora mot Brynäs. Nej nej..

Parallellt kör jag också en ny säsong i Be a Pro-läget, som denna gång kan inledas från CHL-ligorna. Här går det också bättre än så länge, troligtvis för att i stort sett alla spelare är lika (o)begåvade. Men av själva spelläget är jag inte vidare imponerad – mycket för att det är svårt att se hur årets uppdateringar, som dessutom är få i antalet, tillför något till spelet. En del är förändrat, väldigt lite, om än något, är förbättrat.

Årets största dragplåster annars anses väl vara den grupp hockeylegender som finns spelbara. Wayne Gretzky och Mario Lemieux delar kedja i legend-laget, som i första-femman också ser ut som ett legendariskt lag. Men vad fan ginger-systrarna Sedin gör i samma lag har jag hemskt svårt att förstå, inte minst när laget saknar solklara alternativ som Paul Coffey, Eric Lindros, Pavel Bure eller Alexander Mogilny. En del av legenderna kan man också spela som i Be a Legend-läget. Tyvärr är detta i stort sett samma sak som Be a Pro-läget fast utan rekryterings-processen. Och med det så har man också missat i stort sett all potential som denna idé hade. Hade man istället valt att fokusera på varje legends historia och kanske erbjudit att få spela som denne under karriärs avgörande skeden så hade jag varit mer än nöjd. Nu känns det istället väldigt påklistrat och onödigt.

Frågan som de allra flesta vill ha svar på i en recension av EA Sports årgångsspel är om de nyheter som finns rättfärdigar ett nytt inköp, även med fjolårets exemplar i hand. Mitt svar i detta fall är ett solklart nej. Faktum är att EA Sports spelserier börjar likna hur bilindustrin arbetar. En ny modell ska ut varje år, trots att förändringarna är minimala och oftast helt obetydliga. Och som konsument köper man ju knappast en ny bil varje år, eller hur?

Kommentarer

  1. Daniel Holm skriver:

    När jag gick från NHL-10 till NHL-11 tyckte jag till en början att förändringarna var små, men efter ett tag inser jag hur stora förändringarna är. I allafall om man ser till spelkontrollen. Har också hört (innan detta inlägg) att NHL-12 ska ha så små förändringar att en uppdatering (från NHL-11 till NHL-12) ska vara meningslöst. Summa kardemumma: Inget NHL-12 för mig.

    /NHL-fan

  2. Max skriver:

    intressant. haha bröderna sedin i legends 😀 HAHAAH
    ok då vet man att man kan skippa den här då 🙂 tack

  3. blutt skriver:

    Av det lilla jag provat NHL12 så tycker jag skillnaden är ganska stor. Framförallt AI:n samt att pucken nu är mer levande. Om det motiverar till köp vet jag dock inte

  4. Anders Brunlöf skriver:

    blutt: Puckfysiken har du rätt i och det är något som är värt att nämnas.

    Dock håller jag inte med om AI:n, som främst i egna laget verkar helt oberörd av vad den kontrollerade spelaren gör. Hur många gånger är det t.ex. inte ens egna spelare som är i vägen för dig? Jag stör mig förbannat mycket på det i alla fall.

    Många av nyheterna känns annars lite “meh”. De är inte alltid dåliga, men de tillför samtidigt inget till själva spelet. Och jag tror helt ärligt att jag nog föredrar att stoppa in NHL 11 igen.

  5. Andreas skriver:

    @Brunlöf: Om du inte märkt av att AI:n har förbättras kan du inte ha spelat de tidigare spelen i serien. Gå tillbaka och spela NHL 11 så kommer du genast märka stor skillnad på hur de uppträder. Fjolårets spel i serien är ospelbart efter att man spelat NHL 12. Precis som föregående år med andra ord. Det är ofta så, även om nyheterna knappt märks till en början är det omöjligt att gå tillbaka till föregående spel utan att bli galen på de fel och brister som har rättats till i aktuellt spel.

    Så stoppa in NHL 11 igen du. Jag tror du kommer att ångra dig.

  6. Anders Brunlöf skriver:

    Andreas: Jag spelade rätt mycket NHL 11 under sommaren, men det är klart att det är skillnad mellan att gå frammåt mot det nya och bakåt mot det gamla.

    Min initiala känsla är dock att jag hade mycket roligare med NHL 11.

Skriv en kommentar