Intryck

Tre snabba

CRUSH3D (3DS)

Jag sneglade lite på Crush när det begav sig på PSP. Jag är en sucker för problemlösning i spel, och Crush var en av få PSP-titlar som intresserade mig. Så när jag såg CRUSH3D till 3DS kom det som en trevlig nyhet. Och ja, spelet håller en respektabel standard när det kommer till själva konceptet och hur det utnyttjas. Byt mellan 2D och 3D för att ta dig vidare på banorna, helt enkelt. Det gör som ett pusselspel ska, och får mig att känna mig smart utan att vara allt för frustrerande. Bandesignen funkar i längden, även om den då och då har uppenbara brister. Det som hindrar CRUSH3D från att nå högre höjder är designen. Tyvärr är den visuella presentationen i CRUSH3D oerhört opersonlig, utan värme eller charm. Det ser ut som något utbildningsspel man kunde spela på datorn i klassrummet i slutet av 90-talet. Hur mycket du uppskattar en visuellt tilltalande presentation kommer påverka hur mycket du uppskattar CRUSH3D.

Trine 2 (Xbox 360)

På pappret ser Trine 2 ut att passa mig perfekt. Ett fullkomligt urvackert plattformsspel med problemlösning. Som LIMBO med färger. Eller? Vad kan gå fel? Ungefär lika mycket som går rätt, visar det sig. Trine 2 är otroligt vackert, och det kan ingen ta ifrån det. Eller rättare sagt, miljöerna är fullkomligt vackra. För karaktärerna står ut som en öm tå, precis som de gör i Bastion. Både fiender och protagonister ser plastiga ut, och framförallt trollkarlen har en hemsk design med en röst och personlighet som inte alls passar in. Och inte blir det lättare när du försöker kontrollera dem. Fysiken i Trine 2 saknad logik. Hoppen känns fladdriga och föremålen tyngdlösa, vilket inte bådar gott i ett spel som går ut på att hoppa samt stapla objekt på varandra. Det låter dig dessutom fuska förbi massor av pussel genom att rita en planka i luften, och sedan springa på den eftersom den faller så onaturligt långsamt. Trine 2 kunde bli något underbart, men förstörs av usel fysik och fantasilösa pussel. Efter halva spelet gav jag helt enkelt upp.

Rayman Origins (Xbox 360)

Jag är kluven till detta spel. Väldigt kluven. Ena stunden tycker jag att det är ett otroligt charmigt plattformsspel, för att sen i den andra sitta och förundras över hur tråkigt jag har det. Jag tror detta beror till stor del på att jag har tillbringat en himla massa tid med en viss rörmokare och hans första äventyr i 3D. Hur välgjort ett plattformsspel än er, kan det inte riktigt nå upp till Nintendos standard. Men med det sagt betyder det inte att Rayman Origins är ett genomuselt spel och det slår faktiskt Nintendo på fingrarna när det kommer till en sak, ock det är i co-op. Jag spenderar hellre tid med mina vänner spelandes Rayman, än spelandes NSMB Wii, så det ska den gode Ray ha creed för.

Kommentarer

  1. Peter Eriksson skriver:

    Tommy, gillade du första Trine? Jag avgudade det, och nöjer mig mer än väl med bara mer av samma. Eller är det saker som försämrats sen sist?

  2. Tommy Håkansson skriver:

    Jag spelade tyvärr aldrig föregångaren.

  3. Fancyface skriver:

    Jag har spelat Rayman Origins i c.a 5 timmar per dag sen jag köpte det för en vecka sedan, jag skulle nästan säga GOTY 11, helt sjukt, så jääävla roligt och sen är det ju så otroligt snyggt också, man tappar hakan varannan skärm i princip, men det kanske bara är jag. Har spelat hela spelet i Co-Op med en kompis och alltså, Ludde? Rayman Origins>>>>>>>>>>>>>sm3dl med gigantiska hästlängder.
    Visst hade jag väl kul med det, väldigt kul, men att du säger som du gör är fel, iaf imo!

  4. Ludde Lundblad skriver:

    @Fancyface – Jag vill verkligen gilla Rayman, men det klickar helt enkelt inte. Ser på när min söner hemma spelar och hur lyriska de är, men när jag själv sitter med spelet blir det mest bara “mähä”, typ.

Skriv en kommentar