Det här är en svår recension att skriva. Jag velar hela tiden fram och tillbaka. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Catherine. Min ena sida vill bara älska spelet. Den blundar, håller för öronen och vrålar ”MODERN KLASSIKER FÖRSATAN!” så fort det dyker upp något som inte är bra. Min andra sida är tyvärr mer realistisk och ser bristerna allt för tydligt. Min andra sida är fullt medveten om att Catherine inte är allt som jag hoppades att det skulle vara.

Jag hoppades ju så mycket. Och jag vill verkligen älska Catherine.

”Kanske är det ingen tungviktare rent tekniskt, men estetiskt är det absolut toppklass”
Så, låt oss börja med det positiva. Dialogerna har många toppar och i sina bästa stunder sitter man och småler åt konversationerna som förs. Dessutom är det är snyggt som fan. Kanske är det ingen tungviktare rent tekniskt, men estetiskt är det absolut toppklass. Storyn i Catherine blandar vardaglig gemytlighet och övernaturlig mysticism på ett sätt som osökt för tankarna till Twin Peaks. Trots berättelsernas stora skillnader skulle det inte förvåna mig ifall agent Cooper helt plötsligt dök upp för att undersöka morden. Att gå runt och prata med gästerna i baren och prata om allt från oidipuskomplex och förbannelser till Womens Wrestling är ganska likt att hänga på Double R Diner. Föreställer jag mig, i alla fall.

Så långt så bra. Men så smyger sig den cyniska realisten i mig fram. Visst finns det många toppar i dialogen, men det finns också djupa dalar. Bland röstskådisarna finns det ett och annat riktigt bottennapp, och bossaras konstanta upprepande av samma två trötta one-liners en hel bana igenom får öronen att blöda. Lägg till plump diarréhumor som hämtad ur valfri dålig amerikansk komedi och Vincents gnälliga inre monolog så har den negativa sidan helt plötsligt växt till sig rejält. Berättandet är såklart bättre, eller i alla fall mer intressant, än i de flesta andra spel man stöter på, men när dialoger och mellansekvenser utgör i alla fall halva spelet är också kraven betydligt högre.

Gameplaymässigt är spelet uppdelat i två delar. Drömsekvenserna, där Vincent måste flytta runt block och klättra för att inte falla mot sin död, och konversationsdelarna, som utspelar sig varje kväll på baren och mellan varje bana i drömmen. Båda delar är kul, men ingen del känns helt klockren.

Klättrandet är ett ganska standardmässigt pusslande, på tid. Inget revolutionerande, men kul. Oftast. Då och då stöter man dock på vansinnesbanorna från helvetet, vilket får en att slita sitt hår och skrika på TVn. Att kontrollen inte alltid fungerar perfekt gör inte saken bättre.

Avbrotten i pusslandet, när man lugnt får gå runt och bara prata med de andra karaktärerna, är det som gör Catherine till något speciellt. Atlus ska ha props för att de ger sig på att utforska ett så vuxet ämne som otrohet. Men det är svårt att skaka av sig känslan av att det inte så mycket är utforskande som det är en guidad tur.

”Att få välja ja eller nej då och då och ha alternativa slut räcker inte riktigt”
Jag saknar lite mer fria tyglar och mer direkta effekter av mitt handlande. Det hade inte behövt vara ett japanskt Heavy Rain, men att få välja ”ja” eller ”nej” då och då och ha alternativa slut räcker inte riktigt. Det är intressant att få sina val jämförda med andra spelare, men mindre intressant att få berättat vilka svar som enligt spelmakarna var ”bra” och vilka som var ”dåliga”. Det är häftigt att bargästerna påverkas av huruvida jag pratar med dem eller inte, men det gör bara att suget efter mer ökar.

Såhär i efterhand blev den här recensionen lite hårdare än vad jag hade tänkt. Catherine är ett bra spel. Ett riktigt bra spel. Jag hade bara förväntat mig mer av Atlus tokhypade triangeldrama. Catherine hintar om hur spelmediet kan ha en vuxnare ton, men när vi tittar tillbaka om tio år tror jag inte vi ser en stor klassiker, utan snarare som ett tidigt spel i en större utveckling.