Ditt namn är Bryze Boltzmann. Du är i runda slängar 500 år gammal. Att du har kunnat uppnå denna hedervärda ålder beror på att du i din ungdom fick en förbannelse kastad över dig som gjorde dig odödlig. Nu tillbringar du dina dagar med att jobba åt regeringen, men du har inte ett trist skrivbordsjobb där du vänder papper hela dagarna. Istället vänder du ut och in på elaka demoner som härjar i staden där du bor. Du lever ett actionfyllt liv, fyllt med pangpang och grabbig humor. Visst låter det som en schysst premiss för ett actionspel?

Neverdead verkar kunna bli 2012 års svar på Bulletstorm och Shadows Of The Damned, men tyvärr står det sig slätt jämfört med de två. Bulletstorm bjöd på ett extremt underhållande gameplay och underbart homoerotisk humor. Shadows Of The Damned fick mig att skratta högt ungefär var tionde minut och gav mig skön Resident Evil-doftande action. Neverdead gör ingenting för mig. Absolut ingenting!

”Det vill göra allt så rätt, men det blir bara fel”
Det vill göra allt så rätt, men det blir bara fel. När jag startade spelet fick jag en smärre chock. Jag kastades direkt in i en ”bossfight” och Dave Mustaines (sångare i Megadeth reds. anm) röst skränade ut ur mina högtalare. Det skulle kunnat ha varit en ultimat öppning för en blekfet hårdrockare som jag, men det som istället hände var att jag började slita mitt hår.  Kontrollen, som i ett actionspel är avgörande för mig, är kolossalt usel. Det känns som att jag kontrollerade en amputerad sköldpadda som åker runt i en rullator med dåligt batteri!

Ett kort ögonblick tänkte jag att det säkert skulle bli bättre längre in i spelet, när jag får grepp om den, men det händer aldrig! Istället blev det bara mer och mer besvärligt ju fler färdigheter min demonjägare tillskansade sig. När jag svingar ett svärd i tv-spelens värld gör jag det helst genom att trycka på en knapp. Inte genom att sitta och runka med en styrspak (konstigt nog har jag inga problem med att vifta med en Wiimote).

”Det var roligt de fyra första gångerna”
Neverdeads ”grej” som ska göra det lite annorlunda, är att huvudkaraktären inte kan dö. Åker du på stryk så gör du det rejält och dina lemmar flyger åt alla håll och kanter. Titt som tätt händer det att du blir så lemlästad att det enbart är huvudet som kontrolleras. Det var roligt de fyra första gångerna. Kontrollerandet av huvudet är en viktig beståndsdel för att lösa en del problem spelet då och då ”utmanar” dig med. Dumt nog är det så otympligt att genomföra detta så istället för en cool grej blir det bara frustrerande. Att självmant slita av sig väl valda kroppsdelar är också viktigt när det kommer till att besegra bossar. Det är tyvärr lika ”kul” i de passagerna också.

Nu är det är inte bara gameplay som är uselt. Neverdead stinker av flera anledningar. Till exempel är huvudkaraktären en ärketönt med en kvinnosyn som luktar internetforum. Ska huvudkaraktären vara en mansgris måste det göras med glimten i ögat, och inte med glimten i en urringning! Kvinnliga karaktärer ska gärna fylla mer funktion än att vara patetiskt ögongodis vars rundade kroppsdelar är huvudfokus när kameran går på cutscenesemester.

Att spelet egentligen är ett enda långt eskortuppdrag orkar jag knappt klaga på.

Neverdead? Snarare Neverplay.