Krönika

Det bittra slutet

Texten innehåller milda spoilers om Mass Effect 3.

Jag förstår att det är svårt, kanske omöjligt, att göra en uppföljare som är bättre än en bättre uppföljare. Den enda jag på tu man hand kan komma ihåg som lyckats avrunda en trilogi på värdigt sätt är Peter Jackson och då tog det som bekant en mindre evighet innan eftertexterna började rulla. Men det var ändå med lättnad som jag lämnade biografen. Allt löste ju sig, solen gick upp igen och Aragorn blev kung och sjöng en fin sång.

Men jag, som sen till matchen gjort allt rörande Mass Effect bakvänt och på olika konsoler har svårt att acceptera slutet på trilogin. På ett sånt där snyfftigt förnekande sätt som när man precis blivit dumpad har jag svårt att inse att jag inte längre kan påverka galaxens öde. Jag och min Shepard har haft en kaotisk, intensiv och stormig relation – en som vännerna snabbt dömer ut men ändå, mot oddsen och alla motsättningar, fungerar. Men förra veckan ringde Shepard och gjorde slut. Ett kort telefonsamtal, utan förklaring och utan finess. Plötsligt betydde den resa vi upplevt ingenting. På några minuter förvandlades den villkorslösa kärleken till något obetydligt, konstlat och obekvämt framställt.

Vi har redan skrivit mycket om Mass Effect 3 på Svampriket och den här texten är ur den aspekten överflödig. Men hur mycket jag än försöker fokusera på det som känns väsentligt och aktuellt så kommer jag tillbaka till slutet. Jag vill egentligen inte vara en av de som gnäller – innan jag själv upplevt ämnet fnös jag åt den gnällande skaran. Men nu är jag en av dem. Visst är det ett storslaget spel, jag får besöka platser och reda ut konflikter som jag hittills bara drömt om. Men i min bok är slutet otillräckligt, en besvikelse så stor att den svärtar ner en annars fantastisk serie. Idag kan jag inte nostalgiskt se tillbaka på mina äventyr utan att bli irriterad och förbannad. Jag vill dagdrömma tillbaka till de stunder där jag var spindeln i ett enormt nät, utan vetskap om hur obetydlig jag egentligen var.

Besvikelsen grundas i att jag vet att Bioware kan bättre. Mycket bättre
Jag är väl medveten om att Bioware inte är skyldig mig något. De är kreatören och jag är konsumenten. Men besvikelsen grundas i att jag vet att Bioware kan bättre. Mycket bättre. Efter hundratals timmar i ett universum med vansinnigt hög lägstanivå var det med sorg i hjärtat som jag insåg att de avslutande timmarna var de absolut sämsta. Efter den sista striden och eftertexterna mådde jag både fysiskt och psykiskt dåligt, som om jag abrupt och plötsligt vaknat från en fantastisk och magisk dröm och nu tvingades återgå till en grå vardag.

Många jämför slutet i Mass Effect 3 med slutet i Lost och jag håller med om att de två delar många egenskaper och en liknande berättarteknik. Var slutet därtill planerat från början är det än mer beundransvärt – men jag har svårt att tro på det också. Jag gillade ändå hur man avslutade Lost, även fast det lämnade minst lika mycket luckor och funderingar på bordet. Men i en film eller tv-serie är jag en bisittare, en åskådare som på avstånd granskar karaktärer och mysterium. I Mass Effect var jag en del av berättelsen, involverad och av betydelse på en helt annan nivå och att då rycka undan mattan under mig mot slutet känns bara fel. Stressat, fegt och fel.

Jag kräver ingen prinsessa i det sista slottet, men efter så många timmar och så många beslut vill jag ha en mer präglad avslutning på sagan. Folk har kallat mig Messias, fredsmäklare och hjälte.  Så jag väljer att tro på  “Indoctrination-teorin”. Även om den går ut på att jag kommer behöva betala mer pengar för att få se det “riktiga” slutet så är jag ändå mer bekväm med den sanningen än alternativet.

Kommentarer

  1. Tuffa Killen skriver:

    En tanke som slog mig häromdan angående slutet i ME3 skulle ju kunna vara att BioWare ville försäkra sig om att man inte skulle sakna spelet så mycket…

    Det känns om en barnslig sak att säga men jag kan inte förstå att BioWare, av alla historieberättare, fick för sig att göra ett så motsägelsefullt, forvirrande och irriterande slut.

    Jag fokuserar på att minnas allt bra ur spelserien, men det är svårt att glömma slutat på trean, tyvärr.

  2. Skuldvärjan skriver:

    Personligen var jag helt knäckt efter att jag sett slutet, kändes precis som Herr Brunlöf så vackert lade fram det: -“Men förra veckan ringde Shepard och gjorde slut. Ett kort telefonsamtal, utan förklaring och utan finess.”

    Givetvis bör man försöka fokusera på alla bra stunder som denna fantastiska spelserie bidragit med men det är svårt att hålla med om den gamla devisen “Målet är ingenting, resan är allt.” när målet med den fantastiska resan var att få bada i slamtanken på stadens reningsverk.

  3. Erik Skoglund skriver:

    Den där videon var ju väldigt övertygande. Men det känns som att alla tecken som talar för “The indoctrination theory” är alldeles för små och långsökta för att det skall vara så igenomtänkt. Om de ville att spelaren skulle ha en chans att förstå detta så skulle det nog göras tydligare. Vi får väl se vad som händer framöver.

    Jag är ändå nöjd med slutet, även om det lämnade en tomhänt. Ändå skönt att få ett avslut på historien.

  4. Zatoishwan skriver:

    Klarade ME3 i förrgår, och hade väl hört alldeles för mycket om hur hemskt slutet var, så när slutet slutligen kom till slut (slutligen) så blev jag inte alltför upprörd. Lite förvirrad helt klart men inte arg eller upprörd.
    Skulle kanske reagerat annorlunda om jag blåst igenom spelet på några dagar direkt då det kom, vem vet.

    Nu känns det mer som att sista delen av spelet gick ut på att hamra in en sensmoral om “organics” vs. “synthetics” – en fråga som det inte sagts så mycket om i tidigare delar av serien.

Skriv en kommentar