Jag beskyller Kingdom Hearts för att effektivt döda omgångsbaserade strider i japanska rollspel. Det är kanske fel, men det känns för mig som att Kingdom var spelet som fick SquareEnix att börja vilja implementera actionfyllda strider i realtid i sina rollspel. Sedan följde nästan alla andra efter, och världen har varit lite sämre sedan dess. Nu kanske jag ger Kingdom Hearts alldeles för mycket cred när det kommer till hur stort inflytande det spelet hade, men det är i alla fall det jag ser det som att serien tillfört spelklimatet. Kingdom Hearts förstörde striderna i japanska rollspel.

Medan Valve och SquareEnix tävlar om vem som är mest ovillig att släppa en viss trea, har det dykt upp en del Kingdom Hearts-titlar med konstiga titlar till bärbart format. Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance fortsätter på både det bärbara och det konstigt titulerade temat. Dream Drop Distance. DDD. 3D. Nintendo 3DS. Huh! Fattar ni? Huh? Haha. Vitsigt. Fniss. Men i all ärlighet måste jag erkänna att den här titeln känner mer mustig och ambitiös än de andra. Produktionsvärdet är högre, och det är förmodligen så nära Kingdom Hearts 3 fansen kan komma just nu.

Men det finns mycket som stör mig med Kingdom Hearts: Dream Drop Distance. Som jag nämnde tidigare är jag absolut inget fan av seriens strider, och den här versionen är inget undantag. Fiender poppar alltid upp på samma ställen, och sedan påbörjas en väldigt automatiserad strid där kameran varken vill eller behöver visa fienderna. Det känns som att spelet anser coola kameravinklar med närbilder av Soras och Rikus coola kullerbyttor i luften är mycket viktigare än att faktiskt visa vad fan som händer under stridens gång. Visst, i början är det lite skoj att man implementerat spelets parkourliknande sätt att förflytta sig i striderna också, men den 135:e gången jag tar sats mot en vägg och automatiskt flyger mot en fiende jag inte kan se blir det ganska tröttsamt.

Du kan spela Kingdom Hearts: Dreap Drop Distance med en Circle Pad Pro om du så vill, men köp för guds skull inte tillbehöret bara för det här spelet. Jag har provat att spela både med och utan, och måste säga att jag föredrar att spela utan. Det enda som ändras med CPP är att du styr kameran med den högra analoga plattan, vilket du ändå redan kan göra utan problem med L- och R-knapparna. Skillnaden är att när du styr kameran med CPP-plattan måste du lyfta tummen från BYXA-knapparna, och kan inte attackera samtidigt som du byter kameravinkel. Dafuq? Lägg sedan till att du efter ett tag plötsligt behöver stylusen också, och den kan du inte dra ut när CPP sitter där.

Som ni kanske märker är jag inte ett fan av spelet. Jag är inte heller ett fan av serien. Så hur är det att spela Kingdom Hearts: Dream Drop Distance som oinvigd? Till spelets fördel måste jag säga att man gör ett ganska bra jobb med att försöka presentera världens lore för nya spelare. Det finns så att man kan lyssna på allt som hände före och efter the keyblade war, och vad som hände i föregående äventyr. Det är även helt och hållet frivilligt, så hardcore fans som Elin Ekberg kan hoppa över den om de vill. Vi andra borde nog också hoppa över den, då det inte kommer hjälpa oss att hänga med i spelets riktigt splittrade och onödigt krångliga berättelse som det ibland känns som att de bara hittade på allt eftersom.

Och på tal om en massa krångel så är Kingdom Hearts: Dream Drop Distance inte rädd att kasta en massa (och då menar jag MASSA) ny information i form av urtråkiga textskärmar mot dig under de första två timmarna av spelet. Under den första timmen kändes det nästan som att jag läste tråkiga tutorialtexter mer än jag spelade. Det här är möjligtvis den sämsta tutorial jag någonsin varit med om. Om en tutorial stannar upp spelet för att tvinga spelaren att läsa en skärm full av text, knappar och bilder, då har utvecklarna misslyckats med att skapa en bra tutorial. Spelaren måste underhållas hela tiden, och den regeln bryts alldeles för ofta. Det är alldeles för mycket som slängs mot spelarens ögon på ett alldeles, alldeles för tråkigt vis. Men efter två timmar är det i stort sett över, det är bara så frustrerande att ta sig igenom den delen.

Men herregud! Finns det inget bra med det här spelet? Jo, det finns det faktiskt. Även om japanska röster inte finns att tillgå så gör de engelska röstskådespelarna för det mesta ett OK jobb. Musiken är dessutom riktigt bra. Men spelets första riktiga höjdpunkt är alldeles i början, då Neku från The World Ends With You plötsligt dyker upp. Jag tjöt som en liten flicka. Jag har en lite speciell relation till TWEWY eftersom det var det första spelet jag fick i uppdrag att recensera. Och det blir inte sämre av att andra TWEWY-karaktärer börjar poppa fram lite senare. Men till slut känner jag mest bara att jag verkligen önskar det här var The World Ends With You 2 i stället.

Så hur ligger jag till med spelet just nu? Ja, det här är ju bara ett första intryck då jag bara är några fåtal timmar in i äventyret. Och som det är nu spenderade jag stora delar av söndagen åt att springa runt i cirklar och inte ha någon aning om vart jag ska. Och när man klarat ett område med Sora, måste man klara skiten IGEN som Riku! Jag blir galen! Jag kan inte beskriva tristessen jag kände när jag låg och försökte ta mig framåt. Om jag inte råkar hitta vart jag ska av en ren slump medan jag irrar omkring i cirklar, kommer jag helt enkelt inte kunna ta mig längre i spelet. Min kamp fortsätter, och förhoppningsvis har jag en slutgiltig dom att dela ut i månadsresumén.