En fantastisk sak med spel är hur dina upplevelser blir unika och många gånger vitt skilda från andras. Jag äventyrar för tillfället på Pandora, världen där Borderlands 2 utspelar sig och visst är de förutbestämda uppdragen underhållande men mina egna små äventyr är de jag kommer ta med mig från spelet.

Många upplever online-spel som en fruktansvärt kall och hård plats om man inte enbart spelar med goda vänner. Alla som spelat några rundor Halo eller CoD vet hur 14-åriga amerikaner kan låta och det är mer vanligt än ovanligt att ha diverse könsord som ljudmatta. Borderlands 2 har dock förändrat min syn på den online-spelande mänskligheten; här kommer några av mina äventyr:


När Brunlöfandet separerar

ag startade mina eskapader på Pandora tillsammans med tre vänner; Anders som ni känner här från Svampriket, Bob och Peter som till vardags huserar på PxK. Nio timmar utan pauser flöt bort och när klockan närmade sig fyra på morgonen var det med lycka och kärlek jag motvilligt la mig i sängen. Under natten hade vi fått uppleva otroligt mycket men det jag minns bäst är när vår grupp lite oplanerat separerades. Man kan tro att Anders skulle vara den som sprang i frontlinjen och Brunlöfade* sig men det var jag som tog den platsen, guns blazin’ frontalattack! Det här resulterade ofta i att jag dog, såklart, men mina kamrater kunde för det mesta återuppliva mig. Ett resultat av min position i täten var också att jag ofta styrde gruppen mot nya mål, dock höll de inte alltid med mig och kunde ibland gå någon annanstans än dit pilarna pekade. Det här ledde till att jag begav mig ner i en kall isgrotta och inser omringad att jag är helt själv. Min situation tvingar fram en ny spelstil där jag kastar mig mellan skydd och lobbar granater på håll. Jag överlever och kämpar mig vidare med antagligen mer adrenalin än blod i ådrorna. Vid en lugn stund ser jag på kartan att mina kamrater är fruktansvärt långt bort. Över Skype hör jag hur de har fullt upp med diverse motstånd, men de är ju ändå tre stycken. Jag är själv, klarar livhanken och rensar upp min halva av området vi är på. Nästan en timme senare träffas vi igen och lämnar tillsammans den kalla tundran. Jag med en aning modifierad spelstil och mina vänner med gliringar jag kommer få höra en lång tid framöver.

*[Brunlöfa (verb) – Betydde ursprungligen att slappna av vid övertag och spela på känsla för att därefter förlora. Betydelsen har idag utvecklats till att innebära attack utan taktik eller eftertanke.]

Sista rundan med gänget

en den första natten på Pandora har jag till största delen spelat själv, dock med dörren öppen för vem som helst att hoppa in. Långt nere i Iridium-gruvorna hittade jag en arena där man ska ta sig an fem ronder med vågor av robotar. De första fyra rundorna spelade jag själv men så inför den femte fick jag besök av ytterligare tre äventyrare. Motståndet blir betydligt svårare ju fler man är men skatterna och erfarenheten desto större. Sju vågor av fiender skulle vi klara av. Ovanför arenan finns en platå kantad av galler, dör du hamnar du där och kan inte återvända förrän ronden är klar eller alla dött. Vi kämpade på bra, trots bristen på kommunikation så hjälptes alla åt. Inför femte vågen var det bara jag och en till kvar. De andra stod ovanför oss och försökte med prickskyttegevär komma åt fiender men till liten nytta. Robotarna vällde in och vi gömde oss mest bakom skydd för att kika fram när skölden laddats full. Sista vågen kommer och min partner dör, klämd mellan två enorma robotar vågar jag inte springa ut och rädda honom. Nu är det upp till mig. Ammunitionen är slut, pistolskott är det enda jag har kvar. Jag hör hur mina tre följeslagare skjuter frustrerat, de förstår hur illa jag sitter. Misslyckas jag är allt förgäves. Långsamt hugger jag ner robotarnas energimätare med mitt kanontorn som jag kan kasta utan att visa mig. Sista roboten sprängs. Jag inser att det fortfarande finns två flygande fiender kvar men att jag inte kan se dem. Robotarna har fastnat ovanför bergväggen. Var allt förgäves? Mina kamrater uppfattar problemet och börjar skjuta febrilt men når inte. Med min sista raket skjuter jag rakt in i bergväggen där jag enligt kartan ser att fienden fastnat. Den dör. När hissdörren öppnas och jag återförenas med mina nya vänner får jag det kraftigaste tysta hurrarop jag varit med om.Samariten från ovan

n kväll sitter jag ensam hemma och spelar igenom små kortare sidouppdrag. Inga svårigheter utan det är bara sånt som ska göras. Plötsligt hoppar en spelare in; han hjälper mig klara uppdraget snabbt och kvickt. När vi är klara ställer sig personen framför Fast Travel-maskinen och beter sig om om han vill berätta något. Vi lyckas kommunicera utan ord och han teleporterar iväg oss, någonstans dit han vill ta mig. Vi landar långt under jord där syra omgärdar små öar av land och muterade monster huserar. Jag aktiverar ett uppdrag och min kompis rusar iväg, jag följer efter. Han visar varje punkt jag ska aktivera och vi har snart klarat uppdraget. Plötsligt springer han iväg igen, och jag följer åter efter. Bakom en klippa hittar jag… Minecraft-block! Vi börjar hugga oss in för att till slut träffa på Creepers. Det fanns egentligen inget av värde här men jag hade aldrig hittat dit själv. Min partner springer återigen iväg, nu till en stor boss som han snabbt gör slut på. Han springer sedan rakt ut i syran, nu mot en liten ö långt ute. Jag springer efter, som vanligt. Livet räcker precis och jag inser att ön är en del av de små uppdrag som i spelet ger Badass-poäng. Min vän vänder sig om och vill byta utrustning med mig. Jag accepterar och han ger mig mitt första orangea vapen, ett prickskyttegevär av bästa klass. Sen hoppar han ur spelet. Jag står kvar där på ön ett tag och försöker förstå vad som just hänt. Var en okänd människa just vänlig mot mig på internet? Tack för allt, Blackheartking_3.