De senaste dagarna har jag spelat Sonic The Hedgehog 2. De flesta Ă€r överens om att majoriteten av Sonics spel de senaste tvĂ„ eller tre konsolgenerationerna har varit annat Ă€n bra. Men var Sonic verkligen nĂ„gonsin bra pĂ„ riktigt? Eller Ă€r det bara nĂ„got som Segas fans, PR-avdelning och teknik lyckades övertala oss under 90-talet? Jag blir alltid lika förvĂ„nad varje gĂ„ng jag hör nĂ„gon utbrista att Sonic Ă€r med i dĂ„liga spel, och tĂ€nker tyst för mig sjĂ€lv ”som alltid dĂ„â€. Jag vĂ€xte upp med Super Nintendo, och var knappt ens medveten om Segas och Sonics existens. DĂ€rför blev jag aldrig fĂ€rgad av konkurrensen, och drogs aldrig in i fanboykriget. Det Ă€r Ă€ven dĂ€rför som jag sĂ€llan yttrar mig nĂ€r Sonics fallande karriĂ€r kommer pĂ„ tal.

Jag hÀlsade aldrig pÄ Johan för att spela igen
NĂ€r jag var en liten parvel i tidiga 90-talets BollnĂ€s hade jag en SNES, och min kompis Johan ett par hus bort hade Sega Mega Drive. Jag spelade Super Mario All-Stars, och han spelade Sonic The Hedgehog 2. Vi brĂ„kade aldrig om vad som var bĂ€st, utan tyckte bara det var coolt att ha tillgĂ„ng till tvĂ„ konsoler. Tidigare under sommarlovet hade Johan varit hemma hos mig och spelat SNES, och nu var det min tur att komma hem till honom för att spela Mega Drive. Det var första gĂ„ngen jag höll i en handkontroll som inte var designad av Nintendo, om man inte rĂ€knar min joystick till Commodore 128. Efter nĂ„gra minuter med Sonic hade ”coolt att vi har tillgĂ„ng till bĂ„da konsolerna” ersatts med ”tack gud i himmelen att jag fick ett Super Nintendo och inte den hĂ€r styggelsen”. Jag hĂ€lsade aldrig pĂ„ Johan för att spela igen.

Johan hade sĂ„klart hypat upp mig med prat om hur snabbt och coolt spelet Ă€r, precis som Sega hypat upp honom och mĂ„nga andra barn med samma snack. Problemet Ă€r bara att det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt att fĂ„ det att gĂ„ snabbt i ett Sonic-spel. Och sĂ„ har det alltid varit. Problemet Ă€r att design aldrig rĂ€ttade sig efter gameplay. Sonic var till en början ett spel som skulle visa upp konsolens förmĂ„gor nĂ€r det kom till fĂ€rger, sprites och det dĂ€r ”blast processing”. Problemet Ă€r bara att man placerade ut hinder pĂ„ banorna, som hela tiden stoppade farten om du inte kunde bandesignen utantill. SĂ„ var det redan dĂ„, och sĂ„ Ă€r det Ă€ven nu. Bandesign och kontroll jobbar inte tillsammans i Sonic-spelen.

Vad fan Àr det som hÀnder Vs. Klar sikt

Ni förstÄr, förr i tiden var storleken pÄ 2D-spelets sprites en viktig del av att bedöma spelets grafik. Om vi tittar pÄ Super Mario Brothers ser vi att Mario Àr ganska liten i förhÄllande till skÀrmen. Sonic Àr dÀremot presenterat med sprites som tar upp en mycket större procent av bilden. Sonic ser alltsÄ bÀttre och mer detaljerad ut, men spelaren kan pÄ grund av detta inte se sÄ mycket av vad som Àr framför honom. Och att se vad som Àr framför dig Àr ganska viktigt i ett spel som vill att du ska rusa fram jÀttefort. Sonics perspektiv kÀnns inzoomat och klaustrofobiskt. Sega kompromissade alltsÄ bort spelets gameplay för att visa upp stora sprites, snabb cpu och fÀrgglada föremÄl. Idag finns det mÄnga fler anledningar till varför Sonic inte funkar, men jag vill pÄstÄ att han aldrig funkade.

Sonic The Hedgehog var inte mer Àn vÀrldens mest glorifierade teknikdemo, vars tidiga spel idag lever pÄ nostalgi.