Jag har sett The Amazing Spider-Man flera gånger nu. Första gången var på bio. Då somnade jag. Först trodde jag att det betydde något, men jag var verkligen jättetrött, och stolarna var deluxe (verkligen jättebekväma!).

Sedan dess har jag sett filmen några gånger till. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Det finns mycket jag gillar, men också ganska många saker som jag stör mig på och i slutändan får jag nog fokusera på att det känns skönt att den fantastiske Spindelmannen är i hetluften igen, med en bra skådespelare i huvudrollen och med en regissör jag litar på.

Och det är väl egentligen etableringen som The Amazing Spider-man gör allra bäst. Filmen förklarar allt igen, Ben dör igen (stackarn) och Peter Parker får återigen växa upp lite för snabbt (eftersom stora krafter.. ja, ni vet). Men The Lizzard var tyvärr ett uselt val som första skurk, även om man vävde (!) in honom snyggt i det större arket. Och Peter tog lite väl lätt på sina nya, fantastiska krafter. Plötsligt kunde han bara göra en massa häftiga stunts, och dessutom få en metallstolpe att böjas av en läderboll. Exakt hur gick det till? Va?

Men med den ändå fina etableringen av så har man lagt upp det allra mesta för en riktigt fet smash i film 2, som går upp om två år. Osborne-familjen var knappt synlig i denna film, men tydligen ska en skådespelare nu rollsättas som Harry Osborne, son till Norman Osborne och skolkompis med Peter. Det pirrar till lite extra i nördnerven när Dane DeHaan nämns som en av kandidaterna, jag älskade ju som många vet Chronicle och Dane skulle vara perfekt för rollen som Harry i mitt tycke.

Utöver det tycker jag också om att man väljer att inkludera Peters föräldrar under denna serie filmer. När jag läste tidningar om Spindelmannen i yngre ålder var det det jag tyckte var allra mest spännande. Jag fick dom aldrig riktigt veta vad som hade hänt dem, kanske får jag nu tillslut ett bra svar?

Jag antar att jag får bedöma The Amazing Spider-man som en bra film som kommer undan med ett godkänt betyg trots sina brister och missar. För den är rolig att se på, fler än en gång dessutom. Den är snygg som attan och känns precis lagom verklig. Men mest av allt så lyckas den peppa sönder mig inför uppföljaren om två år.